Västerås inkontinenta krampkramare (VIK) laddar om med loppis, fyspass och flyktväg till Vimmerby

Sedan de aktiva hockeyrelaterade insatserna i Västerås Hockey officiellt begravts i ett hav av borttappade puckar och kvarglömda knäskydd, har klubben denna vecka återuppstått som en sorts kaotisk blandning mellan ett gympapass i lumpen, en second hand-butik och en psykologisk thriller i tre akter. Ja, den inkontinenta krampkramaren från Mälarstaden – VIK – har återigen lyckats förvåna både sina anhängare, motståndare och en och annan förbipasserande änder i Svartån.

Loppis: Årets sportsliga höjdpunkt?

Det som började som en oskyldig plan att rensa förrådet på gamla benskydd, en uppsättning trasiga klubbor från 1983 och en halvburk liniment som luktar barndomstrauma, har nu exploderat i fullfjädrad loppisplanering. Klubbens ledning har redan kallat detta för "säsongens viktigaste strategiska insats". Det viskas i korridorerna att sportchef Nicke Johängssen personligen kommer att sälja sina gamla matchkostymer, samtliga fläckade av ångest och tacosås från 2019.

– Det här är en chans för fansen att äntligen få något användbart från oss, kommenterade en anonym källa i föreningen samtidigt som denne gömde undan en stapel oanvända taktikpärmar i en container märkt “Returpapper – misslyckade säsonger”.

Fysträning för framtiden – eller rent straffarbete?

Efter att ha studerat matchvideos från föregående säsong (samtliga i slowmotion, då spelarna själva inte rörde sig snabbare), konstaterades det att laget mest liknade en skolklass på väg hem från simhallen – trötta, gnälliga och konstant på väg att snubbla över sina egna ben.

Nu har fysträningen dragit igång med en frenesi som får gamla militärövningar att framstå som mindfulness. Spelarna sågs denna vecka åla sig fram i gruset utanför ABB Arena, ledda av fystränaren, som enligt rykten dricker proteinshakes gjorda på spik och björnbär.

– Man måste orka spela i tre perioder, säger han medan han bär runt på en skridskobana på ryggen. – De här pojkarna orkar knappt bära sin egen sorg längre.

Eskil Kallsongs flykt till Vimmerby – ett lyckorus i tre akter

Eskil Kallsong, den kortvarigt installerade huvudtränaren med ögon som konstant uttrycker existentiell ångest, har packat sitt slitna taktiktavle-kit och lämnat Västerås för att återförenas med sin barndoms klubb – Vimmerby. Enligt källor nära Eskil skedde övergången med tårar i ögonen och champagne i termosen.

– Det känns skönt att få vinna, suckade Eskil när han klev på bussen söderut. – Jag har hört talas om det här med att ta tre poäng. Det verkar intressant.

Hans tidigare assisterande tränare sågs under tiden i Västerås köra fel till träningen och istället av misstag leda ett spinningpass på Friskis & Svettis. Enligt rapporter var det det mest välkoordinerade pass han haft hela säsongen.

Juniorinvasionen – tarot, tunnelseende och totalt kvalkaos

J20-laget befinner sig i kvalseriens centrifug och ingen vet riktigt åt vilket håll det snurrar – men något har onekligen börjat hända. Efter ett inledande magplask mot Almtuna (vi pratar simhopp från tiometersplattform med magläge) har laget på något mirakulöst vis börjat ta poäng.

Den stora förändringen? En viss Johan Gustafsson. Han dök upp, satte sig bredvid sargen, kisade mot poängtavlan och yttrade orden:

– Det viktigaste är poängen.

Lagets tränare tappade sin taktikpärm i ren chock. Någon viskade “profet?” medan en juniorback bröt ihop av insikten att matchen faktiskt gick att vinna. Till och med sportchef Nicke Johängssen ska ha mumlat: “Varför har ingen sagt det tidigare?”. Sedan dess har något lossnat. Bokstavligt talat, då flera skridskoskruvar och en hel målvaktsmask trillat av under träning.

I senaste matchen lyckades Nudistemus Växlqvischt tackla sig själv så hårt att han fick en tvåa för osportsligt självbeteende. Vidar af Ek-Siderberg har hittat sin roll som något slags defensiv schaman, komplett med rökelse och långa utläggningar om offside-linjer som “energibarriärer”.

Träningarna leds av ett kollektiv av tränare, där åtminstone en medlem kommunicerar uteslutande via sockhanddocka. Taktiktavlan har pensionerats till förmån för ett tarot-däck och en kompass som konsekvent pekar mot cafeterian.

Och mitt i allt detta står Johan Gustafsson, orörlig som en bergsget i motvind, och tittar ut över rinken med blicken hos någon som vet att lösningen på allt finns där ute. Kanske i nästa byte. Kanske bakom nästa kortlek. Kanske, faktiskt, i nästa poäng.

Men vem vet? Kanske är det på den där loppisen i april som den verkliga nyckeln till framgång ligger. Kanske under en hög med gamla benskydd och en kaffekokare från 1994 gömmer sig nästa guldstrategi. Västerås, detta inkontinenta krampkramarlag, har trots allt en förmåga att överraska – om än mest sig själva.