Drömstyrelse med CV från yttre rymden

Valberedningen i Västerås IK, även kallad "Kommittén för Komplicerad Kompromisslöshet", presenterade denna vecka ett förslag till ny styrelse som får självlysande enhörningar att verka vardagliga. Bland de föreslagna kandidaterna återfinns en före detta hissmusikkompositör från Kirgizistan, en kvinna som löst Rubiks kub med armbågen under en jordbävning samt en pensionerad schackdomare från Skultuna med erfarenhet av att stapla puckar i pyramid. Deras främsta meriter: noll hockeyerfarenhet men gedigna LinkedIn-profiler.

Detta sätter förstås press på motkandidaten till ordförandeskapet, den ständigt nervöst blinkande herr Melhag – mest känd för att 2003 ha vunnit tredjepris i en tävling där deltagarna skulle identifiera ishockeyspelare enbart via deras avtryck i lera.

Nu står VIK:s medlemmar inför ett vägval lika lockande som en buffé bestående av surströmming och mjölk som gått ut 2014. Antingen omfamnar man ett styrelseförslag som mest liknar en teambuilding-övning från ett escape room i Östeuropa – eller så släpper man in Melhag, vars ledarskap påminner om en powerpoint-presentation som fastnat i evig övergångseffekt.

Det är med andra ord dags för Västeråsarna att göra sin röst hörd. Inte med tutor, vuvuzelor eller arga emojis – utan med medlemsrösten. För framtiden avgörs nu. Vill man ha en klubb styrd av slipsnissar med färgkoordinerade Excelark och noll koll på icing, eller en förening där ordföranden möjligen tror att en backchecking är något man får räkning på från banken?

Valet är ditt, Västerås. Pest eller kolera? Kravmärkt fiasko eller ekologisk förvirring? Bara en sak är säker: det kommer garanterat att bli stormigt – frågan är bara vem som håller i paraplyet när bajsregnet kommer.

Premiärångest och tränar-trauman i flanellkostym

Inför höstens premiärmatch mot AIK – även kallat "det svarta fårflocket från Solna" – griper sportchef Nicke Johängssen efter halmstrån av panik. Hans största skräck: att gamle demontränaren Icke-Mellanmjölk-Melin plötsligt materialiserar sig i båset som ett hockeyns svar på Gandalf med dåligt humör. Melin, som senast syntes i offentligheten på en mack i Järfälla där han pratade med en croissant, har visserligen sagt att han pensionerar sig. Men Johängssen sover numera med larmade gurkor i sängen – bara för att mota bort visioner om Melins taktikpärm.

Som tur är har AIK tappat Lukas Zetterberg, även kallad “Puckbehandlaren från Parallelldimensionen”, som flyttat till de finska Pelikanerna. Han ersätts troligtvis av någon som håller klubban upp och ner, vilket gläder Västerås defensiva expert Heinrich Murmelsömn, som annars planerat att spela samtliga matcher blundande i protest mot svåra passningar.

Sportklubben goes Äldreboendet

Hos rivalen Södertälje Sportklubb har man löst sin ungdomsbrist genom att rekrytera de åldersmässigt mest stabila spelarna som fortfarande har puls. Med Ahnelöv och förmodligen Zachrisson på väg in, och Eriksson ut i pension via rullator, har lagets snittålder nu passerat 87,4 år. Deras powerplay planeras till dansbandsmusik, och ett specialanpassat pausprogram med bingo har redan testats på träning.

Motståndarlagen har instruerats att inte tacklas för hårt – inte av respekt, utan av rädsla att bli stämda för åldersdiskriminering. I mål står just nu en tremänning till en tidigare hockeymålvakt, iförd extra stor hjälm för att kunna sova mellan skotten.

MoDo förlorar förståndet – hittar självförtroendet

I norr har MoDo tappat kontakten med både verklighet och budget. Efter att ha värvat Gerry Fitzgerald och Emil Larsson för prislappar som kräver kontanter, kryptovaluta och ett löfte om att måla om Örnsköldsviks centrum i guld, siktar man nu på att vinna varje match med tvåsiffrigt. Tränarstaben har infört måndagsmöten där man visualiserar 10–0-segrar, oftast genom att kasta dartpilar på bilder av Hockeyallsvenskan och ropa “walk in the park”.

Det blir ett brutalt uppvaknande när man i september reser till Troja, där isen består av fruset svett och hemmalaget spelar med täljda klubbor och träskor. Där finns inte ens powerplay – bara “får man skjuta nu?”-moment varje gång man har pucken mer än tre sekunder.

För Västerås del kan man åtminstone glädjas åt att tränarduon Kasper Humlesås och Eskil Kallsong inte längre är med och försöker coacha laget via rökflagor och näverlurar från sekretariatet. Istället väntar man på att nye tränaren Petrus Unterschon ska dyka upp – om han nu lyckas lokalisera hallen efter sin fyra veckor långa retreat i Strängnäs där han enligt uppgift kommunicerat med en isbjörn om zonförsvar.

Spelarna? Jo då, kapten Konfettin Kompostarstek tränar nu bara på passningar bakåt, Nicholaus Foul’een övar tacklingar på parkbänkar, och målvakten Riskus Korvonen har gått över till att endast använda vänster öga för att “träna sin inre balans”.

Men visst. Det kunde varit värre. De kunde haft möte utan dagordning.

Tränarna flyr i skytteltrafik – Finland räddar självkänslan

Senaste farsakten i Västerås IK:s eviga rekonstruktion av ”Titanic – på is” handlar om Peter Popovic – numera professor Puckovic – som under lång tid försökt erbjuda sina tjänster till klubben. Men i det gulsvarta kontrollrummet, där brandsläckarna är fler än idéerna, valde sportchef Nicke Johängssen att nobba honom med orden: "Vi är mer ett vetenskapligt experiment än ett hockeylag just nu". Enligt vissa källor påbörjade Nicke därefter en powerpointpresentation med titeln *”Kreativt kaos och andra förklaringsmodeller”*, som lämnade rummet i chock.

Popovic lämnade mötet med tårar i ögonen – av eufori. Kort därefter ringde Tappara och nämnde ordet "spelidé", ett koncept han inte stött på sedan han senast såg ett VHS-band från 2021. Att få jobba med Grönborg kändes som att vinna en reträtt från frontlinjen – från att dagligen ha behövt förklara för VIK-spelare att "boxplay" inte innebär att slåss i kartongkläder, till att nu få prata struktur med vuxna människor.

Kvar i VIK står nu Petrus Unterschon, som med sitt namn signalerar blygsam dominans, men som i realiteten tycks leda laget med hjälp av en whiteboard där samtliga pjäser är ersatta med emojis och post-it-lappar märkta med "?" och "snälla, gör något". Spelarna? De irrar runt i zon som om pucken vore en illusion och motståndarna hologram. Men ledningen är trygg – enligt uppgift planerar man att lösa höstens matchkris genom att boka en inspirationsföreläsning med en fiktiv coach från *Ted Lasso*.

Spelschemat: torsdagar, teleportering och smålandsvägran

Vid det traditionsenligt förvirrade Hockeyallsvenska spelschemamötet förslog MoDo att samtliga matcher borde spelas på torsdagar, gärna två om dagen, för att "upprätthålla SHL-känslan". Björklöven å sin sida protesterade högljutt mot att behöva åka till Småland och föreslog istället att Småland borde flyttas närmare Umeå.

Västerås, som inte ville vara sämre, föreslog att fördubbla antalet träningsmatcher – eller helst trippla – så att laget till slut kanske kunde spela ihop sig innan säsongen är över. Förslaget mottogs med samma entusiasm som en luktsudd i ett avancerat matteprov.

PuckJakt avslöjar: VIK nära värva MVP från parallellt hockeyuniversum

PuckJakt har återigen grävt där ingen borde kunna gräva – denna gång med hjälp av ett trasigt ekolod, två walkie-talkies och vad som verkar vara ett sjätte sinne för hockeyabsurditeter. På något sätt lyckades redaktionen snappa upp att VIK:s sportchef Nicke Johängssen funderar på att värva en center från vad som endast kan beskrivas som en *suspekt liga i östra Karpaterna*, där matcherna tydligen spelas på grus, domarna är hologram och MVP-titeln delas ut via lottning.

Den potentiella nyförvärvet, som enligt rykten heter något i stil med "Miloš Järnbananović", ska ha snittat 14 minuter i utvisningsbåset och tre mål mot eget lag – per match. Men enligt Johängssen finns där "råmaterial", och VIK vill gärna vara först på bollen innan någon annan svensk klubb får nys om denna karpatiska diamant i grovslipat skick. Förhandlingarna sägs dock ha försenats eftersom spelaren kräver att få bo i ett ljudisolerat rum under Rocklunda, samt att isen ska välsignas med saltvatten före varje hemmamatch.

Det är ännu oklart om detta är ett PR-trick, ett socialt experiment eller ett symptom på värvningspanik – men om PuckJakt har rätt (och när har de inte haft det, om än av rent kosmiska tillfälligheter?), så kan VIK-supportrarna snart få bevittna hockeyhistoriens kanske mest tveksamma import.

Den underjordiska arenan: en kommunal lösning värdig Jules Verne

Den eviga arenafrågan har nu nått nya geologiska djup. Kommunen, som sålt marken runt Rocklunda, kan enligt lagen inte köpa tillbaka den förrän år 5460. Lösningen? Bygg under jorden! Enligt tidigare klubbchef Calle Julbock innebär detta "nya möjligheter för ventilation, mulltoa och eventuell bergvärmebaserad is".

Planritningarna visar en arena i tre nivåer: publik på toppen, isen längst ner och någonstans i mitten – sportchefen i bunkerliknande kontor med skottsäkert glas och apelsinförbud. Huruvida spelarna ska transporteras ner med hiss eller vinsch är ännu oklart, men det ryktas om ett samarbete med gruvindustrin i Kiruna.

På plats under jord kommer även nya säkerhetsföreskrifter införas: hjälmkrav även för publik, obligatorisk kanariefågel i bur för att upptäcka gasläckor samt krav på pannlampa för funktionärer med uppdrag att hitta VIK:s powerplay-spel.

I kulisserna viskas det dessutom om att Calle Iacobellison och Boondeek Torskan återigen fastnat i en spelövning som gick ut på att passningsvis försöka träffa Heinrich Murmelsömn – som i sin tur var upptagen med att meditera över sina skridskors karmiska balans.

Konfettin Kompostarstek, lagkapten och väktare av den gyllene lagandan, sägs ha försökt ena laget genom att arrangera en workshop i "mentalt tillbakapass".

Men kanske är det just det – att ingen vet var pucken är på väg – som utgör VIK:s största styrka. Eller svaghet. Eller som Nicke Johängssen uttryckte det vid senaste pressträffen: "Vi befinner oss exakt där vi inte vill vara, men det är ändå bättre än att inte vara någonstans alls."

Så med underjordiska visioner, fruktmissförstånd och ett lag som mest liknar en flashmob på is, tar Västerås nästa kliv in i framtiden. Ett kliv som förmodligen landar på fel skridsko, i fel period, men med rätt färg på tröjan. Alltid något.

Österrikisk bänkstjärna glänser – utan att blinka

Boondeek Torskan har nått världsnivå. Eller åtminstone nått bänken på världsnivå. Den stillasittande puckfilosofen har kallats in till det österrikiska VM-laget, där han gjort stor succé med sitt förmånliga sittfläsk och en oöverträffad förmåga att hålla vattenflaskan åt andra. Enligt obekräftade uppgifter ska Torskan under matchen mot Schweiz ha rest sig två gånger – varav en gång av misstag.

”Det är otroligt inspirerande för våra yngre smålirar-lag att se att även absolut stillhet kan ta dig till VM,” kommenterar assisterande tränare Joohna Goose af Schonn, som själv stoltserar med två år i rad utan att höja rösten under powerplay.

Nyförvärv från TikTok – rekryteringsarbete i DaVinci-klass

Västerås verkar ha landat ännu ett snillrikt scoop genom vad som bäst kan beskrivas som digitalt tarotkortsläsande. Enligt teorier som tillkommit genom minutiös analys av TikTok-följarmönster, tros Maekhz Kapuschong från Rögle nu vara klar för klubben. Den avgörande ledtråden sägs vara att hans flickväns brorsas svåger började följa Västerås officiella konto på Instagram – ett tydligt tecken, enligt sportchef Nicke Johängssen, som alltid litar mer på algoritmer än ögonvittnen.

Kapuschong beskrivs som en mångsidig spelare som kan täcka samtliga positioner – inklusive våffeljärnsoperatör i paus och ansvarig för lottkorgen under familjedagar. “Det är precis denna typ av bred kompetens vi behöver,” menar tränare Petrus Unterschon, som gärna ser fler spelare med erfarenhet av kontanthantering och plastbestick.

Smålirar-lagen satta – framtiden har aldrig känts mer oviss

Juniortrupperna, även kallade “framtidens kaosbollar”, har nu mejslats fram efter omfattande urvalsförfaranden, som enligt insatta mest liknat ett lotteri med trasiga lappar. “Det blir vad det blir,” säger junior-sportchef Schtiifan Halmstergrein optimistiskt medan han samtidigt tejpar fast namnbrickor på klubbor som inte längre har blad.

Att något skulle kunna bli sämre än de två senaste säsongerna betraktas numera som en fysisk omöjlighet i stil med att åka skridskor uppför en trappa. Den nya generationens smålirare har redan bemästrat konsten att åka vilse i mittzon, passa till imaginära lagkamrater och stirra så djupt ner i isen att man misstänker att de letar efter sin framtid där. Prognosen för kommande säsong är därmed som ett oljat bananskal – hal, krokig och med god chans att halka in i något oväntat. Precis som traditionen föreskriver i denna klubb, där konsekvent oförutsägbarhet är enda garantin.

Backlundflörten fortsätter – som en dans med en vägg

Drömmen om Mikael Backlund lever envist vidare inom VIK-ledningen, trots att spelaren själv verkar mer benägen att spela i Antarktis än i ABB Arena. “Vi har haft bra kontakt via telepati,” menar Nicke Johängssen, som inte ger upp hoppet bara för att Backlund inte svarat på ett enda meddelande sedan 2011.

För att locka stjärnan har klubben enligt källor erbjudit en exklusiv parkeringsplats i Kolbäck, en termos med nyponsoppa samt en handskriven dikt signerad Kimpa Rohoosdale. Inget har ännu burit frukt, men ledningen anser att strategin har potential – särskilt om man kombinerar den med astrologi och flygblad i centrala Gävle.

Sammanfattningsvis rullar VIK-maskineriet vidare med samma ohejdade optimism som ett sjunkande segelfartyg i full storm. Med bänkspelare i världsklass, TikTok-scouting i mästarklass och framtidsplaner i klass med en torkad post-it-lapp, kan man bara konstatera att Västerås är redo för allt – utom hockeymatcher. Och kanske är det just det som gör klubben så evinnerligt unik.

Sportchefen upptäcker genväg genom divisionerna – bakvägen

Sportchef Nicke Johängssen, som nyligen lyckats missa ett tre meter långt lunchmöte med sina egna rekryteringar, har enligt uppgifter från agentvärlden utvecklat en briljant (läs: bisarr) strategi för nyförvärv. Istället för att lägga dyra pengar på scouting skickas nu spejare till division 1, där man i sin tur plockar spelare som topplagen där redan fyndat från division 2. Denna eleganta rundgång har snabbt döpts till "kopierings-scouting" och har jämförts med att laga mat med någon annans mikrovågsrester.

Johängssen själv uppges vara mäkta nöjd med sitt system, som enligt lösa rykten även inkluderar framtida rekryter från division 5, via en pipeline som bäst kan beskrivas som en ishockeyns motsvarighet till ett hamsterhjul. När frågan om scoutingframskridandet nådde honom ska han ha svarat: "Vi litar på att andra redan har gjort misstagen åt oss."

Vidare sägs VIK vänta med värvningar till efter VM – men B-VM har redan avslutats i Rumänien, vilket inte hindrat sportchefens globala scoutingresa. Västerås har enligt källor spanat hett på stjärnor från klassiska hockeymakter som Luxemburg, Nya Zeeland, Thailand och Uzbekistan. Mest imponerade man av en uzbekisk materialare vars vattenflasktejpning beskrivs som "banbrytande" – en teknik som enligt uppgift fick flera puckar att vilja åka självmant in i motståndarens mål.

Svinto Schöedén återvänder – som en lånad bumerang

Och som om detta inte vore nog, har den glansigt virvlande Svinto Schöedén återigen lånats in från Örebro – ett beslut som förklaras bäst med uttrycket "man vet vad man får, även om man helst inte vill ha det". Det är nu andra säsongen i rad som Schöedén rullar in som en återvunnen PET-flaska i truppen, till synes mer för att fylla ut kaffekön än några matchprotokoll.

Vad sportchef Johängssen egentligen har på Örebro för att detta ens ska gå igenom är oklart. Vissa hävdar att han sitter på ett gisslanfoto av deras sportchef i sällskap med en Skellefteåtröja. Andra att han bara skickar tillbaka spelare med en lapp där det står: "Ni glömde denna."

Partners stannar – av förbryllande lojalitet

Trots att VIK spelat ishockey med samma precision som en uppochnedvänd skottkärra i snöstorm, väljer flera av klubbens partners att fortsätta sitt stöd. Enligt ett hemligt utskick, skrivet i Comic Sans och med tre utropstecken per mening, handlar det om "stark framtidstro" och "pågående transformation" – vilket enligt experter är marknadsavdelningens kodord för att "vi hoppas folk glömmer hur det såg ut i våras".

Stödet ska enligt källor inkludera både pengar, moraliskt stöd samt ett årligt presentkort på Västerås glassbuss. Flera partners har också erbjudit sig att hjälpa till med att formulera ny spelstrategi, baserat på ett utkast från gamla Monopolregler.

Djurgårds-Keleher till MoDo – VIK suckar avundsjukt åt håll där solen skiner

Tyler Keleher, känd från sin tid i Djurgården (och andra klubbar med stålar) där han lyckades spela hockey med fart, teknik och... ja, just det, kompetens, har nu gått till MoDo. Därmed har MoDo effektivt säkrat uppflyttning med vad som av experter kallas en "hockeymässig universalfjärrkontroll" – spelaren som gör allt. I Västerås ställde sig tränare Petrus Unterschon frågan: "Varför gick han inte till oss?"

Enligt insiders beror det främst på att VIK aldrig haft någon kontakt med honom, men det hindrade ändå inte sportchef Johängssen från att "känna sig sviken på ett principiellt plan". Supportrarna kommenterade händelsen med ett gemensamt *meh* och återgick till att googla "hur man byter sportintresse utan att såra familjen".

Under tiden fortsätter träningen för A-laget, trots att truppen för tillfället består av tre backar, en vänsterytter, ett gäng maskots och en trött hamster som felaktigt scoutats från division 6 Norra Småland.

Vad vill ni läsa om framöver? Lämna gärna en kommentar – kanske får just era idéer plats i kommande rapportering om Västerås och Sveriges fascinerande ishockeyäventyr!

Träning enligt tärning och tarot

Huvudtränare Unterschon har, enligt vad som läckt från de övre leden (troligen via ett droppande tak i omklädningsrummet), beslutat att den gamla hederliga fysträningen numera är att betrakta som "tröttsamt logisk och orättvist svettig". I stället införs nu något som av tränarstaben beskrivs som "kreativ koordination genom kvantmekanisk kollaps". Detta inkluderar bland annat att spelarna får bära soppåsar fyllda med mynt genom en hinderbana av hockeymål, samtidigt som de tvingas recitera alfabetet baklänges på isländska. Resultatet har varit entydigt: två stukade fotleder, en tappad framtand och en spelare som nu hamnat i det hockeymässiga limbot mellan A-lagets avbytarbänk och J20:s mikrovärmda pastalådor – en zon där tiden står still, byten sker på måfå och ingen riktigt vet om man ska åka skridskor eller fylla i närvarolistan från skolan.

”Det är revolutionerande,” menar assisterande tränare Joohna Goose af Schonn, som nyligen sågs mäta isens lutning med ett vattenpass i vad han kallade "positionskalibrering för optimal skridskoredovisning".

Födelsedagsfintar och byten i baksätet

En annan förändring, lika chockerande som Kalles kaviar i varm choklad, har nu kommunicerats av tränare Unterschon: det är inte längre tillåtet att fira födelsedag mitt under ett byte. Denna nyhet kom som en kalldusch för flera av lagets veteraner, däribland Ante Grenadin, som enligt uppgift älskar att kombinera sitt andra byte i tredje perioden med tårta och paketöppning i båset. "Det förstör rytmen i spelet", menar Unterschon, som också påpekar att det nya regelsystemet innebär att varje spelare nu måste anmäla sina namnsdagar minst 48 timmar i förväg till Nicke Johängssen, annars riskerar de att ställas upp på blålinjen och läsa högt ur regelboken inför tomma läktare.

Bytena har dock börjat gå snabbare – främst för att spelarna är rädda för att bli inlåsta i förrådet igen, som förra året när Jan-Magnus “Haha” Mehr av misstag bytte i tid, men på fel bänk.

Skydd och skav – eller varför kaffet smakar krig

I ett försök att förklara sin säsongslånga osynlighet, har Kimpa Rohoosdale nu, enligt den allt mer rykande källan “Frasse i förrådet”, hävdat att hans undermåliga prestation uteslutande beror på att hans armbågsskydd varit för små och att kaffet i arenan smakade "aggressiv byggarbetsplats". Detta är ett problem som Frasse försökt lösa genom att i hemlighet placera ett par pastakastruller från restaurangen ovanpå Rohoosdales armar. Resultatet? Inget än. Men å andra sidan vet ingen var Rohoosdale är just nu, då han senast sågs irrandes i korridoren i jakt på något han kallade “kaffets själ”.

Det hela har resulterat i att sportchef Nicke Johängssen nu överväger att införa obligatorisk aromaterapi under pauserna, samt att hela lagets skydd ska förses med små insydda säckar av lavendel – något som enligt tränarstaben ska minska mängden onödigt gnäll med upp till 12%.

Pastaretti-effekten – en orkan i ett vattenglas

Som en oväntad ljusglimt i denna logistikskandal till försäsong, har dock Vicci Pastaretti, också känd som VIK:s svar på en väderprognos i storm, fått kontrakt på tre år. Pastaretti, som ofta liknas vid en blandning mellan en ilsken tax och en sparkcykel i nedförsbacke, ska enligt tränarna vara "ett energiknippe med förkärlek för kaos och lågt pH-värde".

Enligt interna dokument (skrivna med osynligt bläck och förvarade i en burk med syrade morötter) kommer Pastaretti nu få en ny roll i laget: "emotionell omrörare", där hans främsta uppgift är att skapa oreda hos motståndarna genom att helt enkelt prata om sin barndom under varje tekning.

Tränare Unterschon beskriver honom som “ett av våra bästa vapen – inte för att han gör mål, utan för att han får dom andra att glömma varför de spelar hockey”.

Hur detta påverkar lagets resultat återstår att se, men enligt källor med insyn i VIK:s PowerPoint-strategimöten planeras nu ett nytt revolutionerande system där spelarna byter via videosamtal – allt för att spara tid, bensin och minska risken att någon faktiskt behöver lämna soffan i Gideonsberg.

Om detta är vägen framåt för klubben eller bara ännu en blind kurva på VIK:s eviga serpentinväg genom hockeyns bakgård återstår att se – men en sak är säker: kaffekannan är fortfarande halvfull. Med sump.

Demokrati med Florsocker: Ett årsmöte i tre lager och ingen botten

Det extra insatta årsmötet – vilket i sig låter som en IKEA-manual för hur man förlorar publikens förtroende – blev en kavalkad av utsvävande formaliteter, nya valberedningsansikten och bakverk i sådan mängd att flera medlemmar rapporterades ha fallit i sockerinducerad dvala under mötets gång. Enligt uppgift var det fler mazariner än idéer i omlopp, och klubbens framtid diskuterades i ungefär samma tonläge som när man försöker välja gardiner till städförrådet.

Men det mest hjärtevärmande var ändå att medlemmarna, som efter år av passivt kaffedrickande och diskret muttrande i stolsraderna nu plötsligt vaknat ur sin komaframkallade årsmötesdvala, reste sig likt en arg pensionärsarmé på rea och tog saken i egna händer. Ett gäng viktiga beslut klubbades igenom med samma beslutsamhet som när man väljer rätt småkaka till sitt elvakaffe – och med ungefär lika mycket dramatik.

Försäsongens plan: spela mot alla lag som är bättre än oss (dvs alla)

Den nypublicerade försäsongen tyder på att klubben antingen drabbats av kollektivt självskadebeteende eller har låtit en apa med kastanjetter trycka på “randomize”-knappen. Med lag som Färjestad och Djurgården i spelschemat verkar målet vara att redan i augusti etablera en tradition av förlustkultur så djupt rotad att den kräver arkeolog för att gräva fram viljan att vinna.

“Vi vill att spelarna känner på motstånd av högsta klass”, sa sportchef Nicke Johängssen, medan han försökte smyga in en träningmatch mot Montreal Canadiens i september. Men enligt inofficiella källor var Montreal det enda laget som vågade tacka nej till nye tränaren Petrus Unterschons förslag om att lagen enbart ska spela special teams med oknutna skridskor.

Chefstränaren Petrus Unterschon – ett rivjärn i silkesunderkläder

Den nytillträdde tränaren Petrus Unterschon – känd från realityserien “När ilskan går före förnuftet” – beskrivs av experter som en man med så höga krav att syrehalten i omklädningsrummet sänks varje gång han höjer rösten. “Antingen är du med, eller så är du way out”, skall han ha sagt till spelargruppen, varpå samtliga juniorspelare gömde sig i bastun.

Mediekonstnärerna Sanny och Svensson, kända för sin icke-befintliga fingertoppskänsla i det verbala finrummet, beskrev Petrus som "en elefant i en porslinsbutik" – vilket i deras värld tydligen är en komplimang. Trots att bilden för tankarna till krossade ambitioner, skrämda serviser och panikslagna tanter med ärvda koppar, avslutade duon säsongens sista podd med att spå en succé. För när VIK gör något, då gör de det med stil – även om det innebär att elefanten river hela butiken men ändå på något sätt landar en PR-seger.

Före detta tränare Eskil Kallsong har enligt uppgift redan skickat ett fruktfat som avskedspresent, komplett med en lapp där det står “lycka till, du kommer behöva det – och kanske en defibrillator”. Assisterande tränare Joohna Goose af Schonn, vars främsta merit är att ha navigerat en kanelbulle genom E18 under rusningstrafik, sägs nu arbeta heltid med att tolka Unterschons kroppsspråk för resten av laget.

Spelare på vift, power rankings på drift och ett hopp på lånad framtid

Nudistemus Växlqvischt har officiellt lämnat de gulsvarta smålirarna för AIK, där han nu enligt rapporter tränar på att stå i kö och hålla igen glädjen. Det är ett stort steg för en ung spelare – från att jaga puckar till att öva på att se lagom oberörd ut efter mål, allt medan han lär sig den ädla konsten att tappa 1-0-ledningar med seniorfiness. Enligt insiders har han redan fått beröm för sin förmåga att stirra tomt ut i fjärran efter en backmiss.

Samtidigt menar Fredrik Söderström att tränarvalet är ett “statement” – vilket i VIK-sammanhang innebär att man har gått från att viska till att tyst skrika i en skokartong fylld med ångest. På majs power ranking klättrar VIK från minus 34 till plats 7 – en rörelse så osannolik att börsen i New York blinkade till av förvirring. “Vi har fått in rätt energi i gruppen”, sa Calle Iacobellison, innan han tuggade av sig halva snusen och lade sig i ett mörkt rum för att återhämta sig från tränarens senaste ögonkontakt.

Och så står man där. Med en sockerbakad årsmötesprotokoll i handen, ett försäsongsschema som kunde ha skrivits av en elvaåring med övertänt färgfilter och en tränare med eld i blicken och motorsåg i stämbanden. Västerås har onekligen alla ingredienser för en historisk säsong. Tyvärr är det mest likt receptet på kladdkaka – förutsatt att man glömde mjölet, brände allt och ändå försökte sälja det som “klimatsmart experiment i kolbaserade smaker”.

Efter att ha slungats ut ur slutspelet av Moras magra men välstrukturerade maskineri, har VIK ändå sett ett mystiskt högt intresse för säsongskort och medlemskap. Ett faktum som endast kan förklaras genom grupphypnos, undermedveten lokalpatriotism eller att supportrarna helt enkelt blandat ihop formuläret med en anmälan till Vårdcentralen.

Guldtränaren från Gullspång och hans mustasch av vision

Huvudtränaren Petrus Unterschon, tidigare känd för att ha coachat ett gäng knattar i Knäckebröhults korplag till brons i Distriktsmästerskapen 2007 i Curling, har nu tagit över rodret. Tillsammans med sin vapendragare Joohna Goose af Schonn – en man som beskrivs som “taktiskt innovativ men gravt allergisk mot powerplay” – har de lyckats skapa något som liknar struktur. Eller åtminstone en PowerPoint-presentation om struktur.

Klubben meddelar att man överväger att sätta dekaler med texten "Poängen som räknas" på insidan av spelarnas visir. Tanken är att spelarna ska påminnas om målet varje gång de tittar upp – något som enligt statistik sker ungefär var fjärde match.

VIP-medlemskap med gratis axelryckning och doft av förhoppning

För den nätta summan av 3482 kronor och 50 öre kan Västerås-supportern numera bli medlem på “Hockeykaviar Ultra Plus”-nivå. Förmånerna inkluderar:

• Rätten att stå längst fram i kön till kiosken, där det säljs överkokta korvar från 2019.
• En digital hälsning från Nicke Johängssen där han förklarar varför det fortfarande inte finns en backuppsättning som ens kan stava till "försvar".
• En exklusiv inbjudan till “Torsdagsrummet” – ett hemligt rum under hallen där gamla laguppställningar från 1983 diskuteras med hjälp av pekpinnar och svag belysning.

Det hela har gett effekt – inskrivningarna väller in snabbare än Västerås tappar pucken i mittzon, och de gulsvarta verkar plötsligt ha fått nytt mod. Ett mod som, enligt vissa källor, en gång uppstod av misstag när Konfettin Kompostarstek råkade spela en hel match utan att tappa hjälmen.

Galaktisk comeback i sikte – eller bara ännu en Lorekisk feberdröm?

Enligt obekräftade hallucinationer från Jamie Jönsén-Kloreken (för närvarande avstängd för att ha försökt byta med sig själv under ett powerplay) så är Mathias Bromé på väg tillbaka till Västerås. Det hela började när Jönsén-Kloreken slumrade till under ett Yogapass med klubbdirektör Calle Julbock (postumt ersatt av en pappfigur), och drömde att Bromé landade med helikopter på Rocklunda med orden “Jag hörde ni behövde mål”.

Tyvärr visade det sig att helikoptern var en drönare från MatHem och att spelaren i fråga var Boondeek Torskan som tappat bort sina skridskor och irrade runt i snörelinjen. Men tanken fanns där, liksom ett envist virus – svår att ta på allvar men svår att bli av med.

Nickes Nordamerikanska Nöjesfält

Sportchef Nicke Johängssen, nyligen examinerad från Youtube-universitetet i “Rekrytering genom slantsingling”, har nu enligt rykten planer på att starta ett eget college i Västerås. Detta för att kunna importera college-spelare från de mest obskyra hockeyprogrammen i Nordamerika – där kravet inte är att kunna åka skridskor, men att ha ett charmigt leende och gärna ett eget TikTok-konto.

Johängssens plan innefattar även en “VIK College Hockey League”, där matcher spelas mellan olika internatboenden i Västerås. Reglerna? Inga tacklingar, men varje mål måste följas av ett gruppkram och spontan poesiuppläsning. Visionärt, men enligt Skatteverket – “inte helt korrekt rent juridiskt”.

Han har dock stött på patrull – pappersarbete. Enligt nära källor är detta Johängssens kryptonit, näst efter hissar som låter och kritik från tanter på bussen.

Men skulle projektet lyckas, så kan Västerås inom fem år ha ett lag bestående av minst 14 kanadensare som tror att Västerås är en förort till Manitoba, och tre tjecker som mest undrar varför ingen spelar med helbur och knaprar salami i båset och en norsk utbytesstudent med puckfobi.

Men i väntan på den kanadensiska invasionen gläds VIK åt att Troja Ljungby halkat upp i seriesystemet igen – ett faktum som enligt tränarstaben innebär åtminstone fyra 'moderat självbedrägliga poängchanser' nästa säsong. Detta givet att laget tilldelas sju powerplay, en spontan välsignelse från en passerande munk, samt att Heinrich Murmelsömn lyckas hålla sig vaken längre än powerpointens första övergång.

Det är alltså bäddat för ännu en magisk säsong – komplett med känslostormar, skrattgråt, gråtskratt och ännu fler powerplay än vad som är lagligt. Allt medan Joe L. Kant-Arell fortsätter sitt banbrytande experiment 'Puck bakom mål: en odyssé i stillastående', där han lugnt väntar ut både motståndare, domare och tidens gång – tills hela hallen kollektivt får Alzheimer.