Sol, svett och signaturer – men bara om Saturnus står i zenit

På VIKs högkvarter har sportchef Nicke Johängssen enligt obekräftade källor lyckats säkra tre nya spelare via kontrakt skrivna i ett sällsynt bläck från peruansk groda, endast synligt under kvartsmåne och efter intag av surströmmingspaj. Vilka dessa spelare är? Det vet ingen – inte ens spelarna själva, som enligt uppgift trodde de skrivit på för en säsong i Bolibompas konståkningslag.

Enligt samma källa är marknadsavdelningen nu i full färd med att förhandla fram en spelarbudget på 95 miljoner kronor – lika mycket som HV71 – genom att pantsätta hela Västerås domkyrka, sälja naming rights till samtliga omklädningsskåp och börja ta inträde till toaletterna under match.

Equipment Manager sökes: får gärna vara snygg och ha truckkort

Samtidigt som spelartruppen består av teoretiska antaganden och gamla broschyrer från 2012 har klubben valt att göra sig av med en materialare. Den officiella versionen är “strategisk omstrukturering”, vilket enligt insatta betyder att han tappade en puck i fel hink. Nu söker klubben efter en ny Equipment Manager – eller som det nu heter: “Puckfrämjande Integrationsspecialist med textilansvar”.

Kravprofilen inkluderar erfarenhet av att tejpa benskydd under nollgravitation, kunna vissla Finlandia-hymnen baklänges och ha god förståelse för hur man kommunicerar med gamla damasker. “Vi vill ha någon som kan skapa magi med ett skohorn och ett par svettiga axelskydd,” säger assisterande tränare Joohna Goose af Schonn i ett pressmeddelande doftande av liniment och lätt panik.

VIK-dagen: sockerchock och kast med liten gurka

VIK-dagen planeras traditionsenligt i augusti, där barn och vuxna bjuds på sockerstinn karusellkramp och slappmathysteri. Höjdpunkten blir återigen “Kasta inlagd gurka på maskoten”, som tyvärr fick avbrytas förra året efter att unge Herbert (4) lyckades träffa Svinto Schöedén i ögat med ett riktigt vasst dillspjut. Forwarden fördes till närmaste glasskiosk för bedömning, där han enligt uppgift ordinerades en strut salmiak för att återfå synen.

Matchinslagen under VIK-dagen kommer bli mer av det existentiella slaget. Laget ställer upp mot Lag Västmanland – en samling individer rekryterade via frågesport i Skultuna. Flera av dem saknar både skridskor och vristkontroll, men visar stor entusiasm i konsten att åka i cirklar. VIK:s egna trupp består främst av ungdomar som glömt vilken zon de ska till och nye Boondeek Torskan som planerar att ställa sig i mål med hjälmen bak och fram.

En tröja, ett trauma – och en kö till klagomuren

Veckan rundades av med en lansering av försäsongens matchtröja. Designen? En psykedelisk fusion mellan gammal postorderkatalog och en ostbricka från 1984. Tröjan hittades enligt uppgift bakom en låda med gamla Ramlösa i förrådet till en kiosken. “Bra att vi sparar pengar,” sa sportchef Johängssen glatt, och tillade: “Så att vi kan närma oss 95 miljoner och äntligen värva tre riktiga NHL-spelare eller två till mugghållare till båset.”

Kön till biljettluckan visade sig i själva verket vara en spontan protestmarsch mot tröjans existens. Ett trettiotal supportrar, beväpnade med textpennor och pappskyltar, krävde estetisk upprättelse och en offentlig ursäkt från klubbens designansvarige, som ryktas vara Petrus Unterschons kusinbarn med färgblindhet och passion för mönstrade tapeter.

Medan klubben fortsätter att existera i ett limbo mellan hockeyverklighet och organisatorisk dadaism, blickar fansen mot hösten – med både skräck och förväntan. Kanske, bara kanske, kan Västerås illustra knäppkaramell ta sig tillbaka till isen. Eller så fortsätter de bara bygga luftslott med plastskrapor från maskotens goodiebag.

Förtrollade fixture-listor och tabelltuggummi

Spelschemat är ute – och som av en slump liknar det ett sudoku löst av en sköldpadda med körkort för grävskopa. Västerås öppnar med matcher mot lag som påstås vara lättare än kokt broccoli i storm, vilket skapat visst hopp om att VIK ska ta sig upp från sin traditionella tabellposition kring plats tolv och i stället stoltsera någonstans i närheten av nummer elva.

Optimister menar att detta kan innebära ett lyft. Realister menar att detta innebär ännu ett tapp i tredje perioden mot motståndare vars enda taktik är att andas rytmiskt. Klubben har dock inte kommenterat detta, eftersom ingen ännu lyckats tyda excelarket med den hemliga poängfördelningen, som sägs ha designats av en pensionerad sudoku-munk från Avesta.

Årsmöte i dimma – mystik, CV och en termos med obestämt innehåll

Inför årsmötet valde man att flytta mötet till en ny lokal. Syftet var, enligt källor, att skapa en känsla av äventyr där röstberättigade först måste klara en orienteringsbana, en rebus och tre nivåer av "Escape Room: Västeråsedition". Men trots förhoppningar om folktom sal, dök ändå en skara entusiaster upp, ledda av en man med pannlampa och karta från 1987.

Väl på plats utspelade sig ett årsmöte som mest påminde om ett manus till en brittisk fars, komplett med oväntade CV:n, stolsbyten utan logik och en enhällig omröstning där ingen riktigt visste vad som röstades om. Ytterrumsfiguren Schtiifan Halmstergrein, till vardags junior-sportchef, har nu officiellt inte blivit invald i styrelsen. Däremot fick tre stycken pärmar, en PowerPoint-presentation i Comic Sans och en termos innehållande “något varmt” plats.

Marknadsavdelning i omrörning – dags att kasta tärning?

Marknadsavdelningen har fått en ny vårfläkt i form av... någon. Det är i nuläget oklart vem, men det sägs att den nya ansvariga tidigare drev en mycket framgångsrik butik för självlysande frimärken i Sala. Ett antal profiler har lämnat, men som tur är har Västerås hittat modet att tänka om. Och nytt. Och ibland baklänges.

Marknadsstrategin för 24/25 års säsong kommer enligt förhandsuppgifter baseras på konceptet "känslostyrd försäljning", där sponsorpaket säljs beroende på humöret hos sportchef Nicke Johängssen. Ett flertal företag, fascinerade av detta rollspel, har redan skrivit på. Exakt vad de har skrivit på är dock ännu oklart – då avtalen skrevs i UV-ljus och poetisk hexameter.

Stulna spelare, panik-VHS och andlig förstacenter – transferkaoset når transcendens

Samtidigt pågår rena rama vilda västern i övergångslandet, där Malmö och Skellefteå med pondus som vore de beväpnade med kontraktslassos, snor spelare från konkurrenterna som om det vore nedsatt pris på begagnade målgörare hos Hockey-Outlet. Mora, vars spelartrupp numera påminner om ett glesbygdsbibliotek efter bokrea, har gått in i akut krisläge och ersatt taktikgenomgångar med gruppterapi och mindfulnessövningar.

I Södertälje rapporteras att klubbledningen nu försöker rädda situationen genom att klona gamla VHS-inspelningar av tidigare forwards, medan de samtidigt växlar mellan skratt och gråt i ett rytmiskt mönster. Västerås själva? De har svarat med att skicka ett handskrivet brev, i blyerts och med doft av ångest, till “Hockeyguden, c/o slumpen, himlen eller nåt”, samt börjat ställa ut kaffekoppar på innerplan i hopp om att något ska rinna ned – helst en förstacenter med puls.

Värvningsstrategi: psykologiskt krig eller bara glömska?

Enligt källor i klubben tillämpar sportchef Nicke Johängssen en helt ny modell för spelarförvärv: passiv väntan kombinerat med tyst granskning av motståndarens känsloliv. Målet är att skapa osäkerhet i Hockeysverige genom att helt enkelt inte göra något alls. Den senaste veckan har VIKs spelaromsättning varit så låg att en lavasten i sömnläge betraktas som hyperaktiv i jämförelse.

Med detta i åtanke kan man förstå att kapten Konfettin Kompostarstek, backen Heinrich Murmelsömn och den alltid taktiskt svävande Joe L. Kant-Arell alla funderar på att börja spela med klubbor tillverkade av återvunnet hopp och drömmar, eftersom verkliga resurser verkar vara slut sedan januari.

Det ryktas även att assisterande tränare Joohna Goose af Schonn föreslagit att laget i framtiden ska köra alla värvningar via “Tradera – Köp nu”-funktionen, men bara under fullmåne och endast om säljaren har minst fyra stjärnor i omdöme.

Så medan andra klubbar rustar som inför medeltida belägring, väljer Västerås att stirra mot horisonten och hoppas att lösningarna ska regna ner från himlen som konfetti i motvind.

För nu återstår bara en fråga: kommer VIK till nästa säsong ha en trupp, ett syfte och en fungerande printer – eller blir det som vanligt bara ishockeyns motsvarighet till ett kallt kafferep utan bullar?

Drömstyrelse med CV från yttre rymden

Valberedningen i Västerås IK, även kallad "Kommittén för Komplicerad Kompromisslöshet", presenterade denna vecka ett förslag till ny styrelse som får självlysande enhörningar att verka vardagliga. Bland de föreslagna kandidaterna återfinns en före detta hissmusikkompositör från Kirgizistan, en kvinna som löst Rubiks kub med armbågen under en jordbävning samt en pensionerad schackdomare från Skultuna med erfarenhet av att stapla puckar i pyramid. Deras främsta meriter: noll hockeyerfarenhet men gedigna LinkedIn-profiler.

Detta sätter förstås press på motkandidaten till ordförandeskapet, den ständigt nervöst blinkande herr Melhag – mest känd för att 2003 ha vunnit tredjepris i en tävling där deltagarna skulle identifiera ishockeyspelare enbart via deras avtryck i lera.

Nu står VIK:s medlemmar inför ett vägval lika lockande som en buffé bestående av surströmming och mjölk som gått ut 2014. Antingen omfamnar man ett styrelseförslag som mest liknar en teambuilding-övning från ett escape room i Östeuropa – eller så släpper man in Melhag, vars ledarskap påminner om en powerpoint-presentation som fastnat i evig övergångseffekt.

Det är med andra ord dags för Västeråsarna att göra sin röst hörd. Inte med tutor, vuvuzelor eller arga emojis – utan med medlemsrösten. För framtiden avgörs nu. Vill man ha en klubb styrd av slipsnissar med färgkoordinerade Excelark och noll koll på icing, eller en förening där ordföranden möjligen tror att en backchecking är något man får räkning på från banken?

Valet är ditt, Västerås. Pest eller kolera? Kravmärkt fiasko eller ekologisk förvirring? Bara en sak är säker: det kommer garanterat att bli stormigt – frågan är bara vem som håller i paraplyet när bajsregnet kommer.

Premiärångest och tränar-trauman i flanellkostym

Inför höstens premiärmatch mot AIK – även kallat "det svarta fårflocket från Solna" – griper sportchef Nicke Johängssen efter halmstrån av panik. Hans största skräck: att gamle demontränaren Icke-Mellanmjölk-Melin plötsligt materialiserar sig i båset som ett hockeyns svar på Gandalf med dåligt humör. Melin, som senast syntes i offentligheten på en mack i Järfälla där han pratade med en croissant, har visserligen sagt att han pensionerar sig. Men Johängssen sover numera med larmade gurkor i sängen – bara för att mota bort visioner om Melins taktikpärm.

Som tur är har AIK tappat Lukas Zetterberg, även kallad “Puckbehandlaren från Parallelldimensionen”, som flyttat till de finska Pelikanerna. Han ersätts troligtvis av någon som håller klubban upp och ner, vilket gläder Västerås defensiva expert Heinrich Murmelsömn, som annars planerat att spela samtliga matcher blundande i protest mot svåra passningar.

Sportklubben goes Äldreboendet

Hos rivalen Södertälje Sportklubb har man löst sin ungdomsbrist genom att rekrytera de åldersmässigt mest stabila spelarna som fortfarande har puls. Med Ahnelöv och förmodligen Zachrisson på väg in, och Eriksson ut i pension via rullator, har lagets snittålder nu passerat 87,4 år. Deras powerplay planeras till dansbandsmusik, och ett specialanpassat pausprogram med bingo har redan testats på träning.

Motståndarlagen har instruerats att inte tacklas för hårt – inte av respekt, utan av rädsla att bli stämda för åldersdiskriminering. I mål står just nu en tremänning till en tidigare hockeymålvakt, iförd extra stor hjälm för att kunna sova mellan skotten.

MoDo förlorar förståndet – hittar självförtroendet

I norr har MoDo tappat kontakten med både verklighet och budget. Efter att ha värvat Gerry Fitzgerald och Emil Larsson för prislappar som kräver kontanter, kryptovaluta och ett löfte om att måla om Örnsköldsviks centrum i guld, siktar man nu på att vinna varje match med tvåsiffrigt. Tränarstaben har infört måndagsmöten där man visualiserar 10–0-segrar, oftast genom att kasta dartpilar på bilder av Hockeyallsvenskan och ropa “walk in the park”.

Det blir ett brutalt uppvaknande när man i september reser till Troja, där isen består av fruset svett och hemmalaget spelar med täljda klubbor och träskor. Där finns inte ens powerplay – bara “får man skjuta nu?”-moment varje gång man har pucken mer än tre sekunder.

För Västerås del kan man åtminstone glädjas åt att tränarduon Kasper Humlesås och Eskil Kallsong inte längre är med och försöker coacha laget via rökflagor och näverlurar från sekretariatet. Istället väntar man på att nye tränaren Petrus Unterschon ska dyka upp – om han nu lyckas lokalisera hallen efter sin fyra veckor långa retreat i Strängnäs där han enligt uppgift kommunicerat med en isbjörn om zonförsvar.

Spelarna? Jo då, kapten Konfettin Kompostarstek tränar nu bara på passningar bakåt, Nicholaus Foul’een övar tacklingar på parkbänkar, och målvakten Riskus Korvonen har gått över till att endast använda vänster öga för att “träna sin inre balans”.

Men visst. Det kunde varit värre. De kunde haft möte utan dagordning.

Tränarna flyr i skytteltrafik – Finland räddar självkänslan

Senaste farsakten i Västerås IK:s eviga rekonstruktion av ”Titanic – på is” handlar om Peter Popovic – numera professor Puckovic – som under lång tid försökt erbjuda sina tjänster till klubben. Men i det gulsvarta kontrollrummet, där brandsläckarna är fler än idéerna, valde sportchef Nicke Johängssen att nobba honom med orden: "Vi är mer ett vetenskapligt experiment än ett hockeylag just nu". Enligt vissa källor påbörjade Nicke därefter en powerpointpresentation med titeln *”Kreativt kaos och andra förklaringsmodeller”*, som lämnade rummet i chock.

Popovic lämnade mötet med tårar i ögonen – av eufori. Kort därefter ringde Tappara och nämnde ordet "spelidé", ett koncept han inte stött på sedan han senast såg ett VHS-band från 2021. Att få jobba med Grönborg kändes som att vinna en reträtt från frontlinjen – från att dagligen ha behövt förklara för VIK-spelare att "boxplay" inte innebär att slåss i kartongkläder, till att nu få prata struktur med vuxna människor.

Kvar i VIK står nu Petrus Unterschon, som med sitt namn signalerar blygsam dominans, men som i realiteten tycks leda laget med hjälp av en whiteboard där samtliga pjäser är ersatta med emojis och post-it-lappar märkta med "?" och "snälla, gör något". Spelarna? De irrar runt i zon som om pucken vore en illusion och motståndarna hologram. Men ledningen är trygg – enligt uppgift planerar man att lösa höstens matchkris genom att boka en inspirationsföreläsning med en fiktiv coach från *Ted Lasso*.

Spelschemat: torsdagar, teleportering och smålandsvägran

Vid det traditionsenligt förvirrade Hockeyallsvenska spelschemamötet förslog MoDo att samtliga matcher borde spelas på torsdagar, gärna två om dagen, för att "upprätthålla SHL-känslan". Björklöven å sin sida protesterade högljutt mot att behöva åka till Småland och föreslog istället att Småland borde flyttas närmare Umeå.

Västerås, som inte ville vara sämre, föreslog att fördubbla antalet träningsmatcher – eller helst trippla – så att laget till slut kanske kunde spela ihop sig innan säsongen är över. Förslaget mottogs med samma entusiasm som en luktsudd i ett avancerat matteprov.

PuckJakt avslöjar: VIK nära värva MVP från parallellt hockeyuniversum

PuckJakt har återigen grävt där ingen borde kunna gräva – denna gång med hjälp av ett trasigt ekolod, två walkie-talkies och vad som verkar vara ett sjätte sinne för hockeyabsurditeter. På något sätt lyckades redaktionen snappa upp att VIK:s sportchef Nicke Johängssen funderar på att värva en center från vad som endast kan beskrivas som en *suspekt liga i östra Karpaterna*, där matcherna tydligen spelas på grus, domarna är hologram och MVP-titeln delas ut via lottning.

Den potentiella nyförvärvet, som enligt rykten heter något i stil med "Miloš Järnbananović", ska ha snittat 14 minuter i utvisningsbåset och tre mål mot eget lag – per match. Men enligt Johängssen finns där "råmaterial", och VIK vill gärna vara först på bollen innan någon annan svensk klubb får nys om denna karpatiska diamant i grovslipat skick. Förhandlingarna sägs dock ha försenats eftersom spelaren kräver att få bo i ett ljudisolerat rum under Rocklunda, samt att isen ska välsignas med saltvatten före varje hemmamatch.

Det är ännu oklart om detta är ett PR-trick, ett socialt experiment eller ett symptom på värvningspanik – men om PuckJakt har rätt (och när har de inte haft det, om än av rent kosmiska tillfälligheter?), så kan VIK-supportrarna snart få bevittna hockeyhistoriens kanske mest tveksamma import.

Den underjordiska arenan: en kommunal lösning värdig Jules Verne

Den eviga arenafrågan har nu nått nya geologiska djup. Kommunen, som sålt marken runt Rocklunda, kan enligt lagen inte köpa tillbaka den förrän år 5460. Lösningen? Bygg under jorden! Enligt tidigare klubbchef Calle Julbock innebär detta "nya möjligheter för ventilation, mulltoa och eventuell bergvärmebaserad is".

Planritningarna visar en arena i tre nivåer: publik på toppen, isen längst ner och någonstans i mitten – sportchefen i bunkerliknande kontor med skottsäkert glas och apelsinförbud. Huruvida spelarna ska transporteras ner med hiss eller vinsch är ännu oklart, men det ryktas om ett samarbete med gruvindustrin i Kiruna.

På plats under jord kommer även nya säkerhetsföreskrifter införas: hjälmkrav även för publik, obligatorisk kanariefågel i bur för att upptäcka gasläckor samt krav på pannlampa för funktionärer med uppdrag att hitta VIK:s powerplay-spel.

I kulisserna viskas det dessutom om att Calle Iacobellison och Boondeek Torskan återigen fastnat i en spelövning som gick ut på att passningsvis försöka träffa Heinrich Murmelsömn – som i sin tur var upptagen med att meditera över sina skridskors karmiska balans.

Konfettin Kompostarstek, lagkapten och väktare av den gyllene lagandan, sägs ha försökt ena laget genom att arrangera en workshop i "mentalt tillbakapass".

Men kanske är det just det – att ingen vet var pucken är på väg – som utgör VIK:s största styrka. Eller svaghet. Eller som Nicke Johängssen uttryckte det vid senaste pressträffen: "Vi befinner oss exakt där vi inte vill vara, men det är ändå bättre än att inte vara någonstans alls."

Så med underjordiska visioner, fruktmissförstånd och ett lag som mest liknar en flashmob på is, tar Västerås nästa kliv in i framtiden. Ett kliv som förmodligen landar på fel skridsko, i fel period, men med rätt färg på tröjan. Alltid något.

Österrikisk bänkstjärna glänser – utan att blinka

Boondeek Torskan har nått världsnivå. Eller åtminstone nått bänken på världsnivå. Den stillasittande puckfilosofen har kallats in till det österrikiska VM-laget, där han gjort stor succé med sitt förmånliga sittfläsk och en oöverträffad förmåga att hålla vattenflaskan åt andra. Enligt obekräftade uppgifter ska Torskan under matchen mot Schweiz ha rest sig två gånger – varav en gång av misstag.

”Det är otroligt inspirerande för våra yngre smålirar-lag att se att även absolut stillhet kan ta dig till VM,” kommenterar assisterande tränare Joohna Goose af Schonn, som själv stoltserar med två år i rad utan att höja rösten under powerplay.

Nyförvärv från TikTok – rekryteringsarbete i DaVinci-klass

Västerås verkar ha landat ännu ett snillrikt scoop genom vad som bäst kan beskrivas som digitalt tarotkortsläsande. Enligt teorier som tillkommit genom minutiös analys av TikTok-följarmönster, tros Maekhz Kapuschong från Rögle nu vara klar för klubben. Den avgörande ledtråden sägs vara att hans flickväns brorsas svåger började följa Västerås officiella konto på Instagram – ett tydligt tecken, enligt sportchef Nicke Johängssen, som alltid litar mer på algoritmer än ögonvittnen.

Kapuschong beskrivs som en mångsidig spelare som kan täcka samtliga positioner – inklusive våffeljärnsoperatör i paus och ansvarig för lottkorgen under familjedagar. “Det är precis denna typ av bred kompetens vi behöver,” menar tränare Petrus Unterschon, som gärna ser fler spelare med erfarenhet av kontanthantering och plastbestick.

Smålirar-lagen satta – framtiden har aldrig känts mer oviss

Juniortrupperna, även kallade “framtidens kaosbollar”, har nu mejslats fram efter omfattande urvalsförfaranden, som enligt insatta mest liknat ett lotteri med trasiga lappar. “Det blir vad det blir,” säger junior-sportchef Schtiifan Halmstergrein optimistiskt medan han samtidigt tejpar fast namnbrickor på klubbor som inte längre har blad.

Att något skulle kunna bli sämre än de två senaste säsongerna betraktas numera som en fysisk omöjlighet i stil med att åka skridskor uppför en trappa. Den nya generationens smålirare har redan bemästrat konsten att åka vilse i mittzon, passa till imaginära lagkamrater och stirra så djupt ner i isen att man misstänker att de letar efter sin framtid där. Prognosen för kommande säsong är därmed som ett oljat bananskal – hal, krokig och med god chans att halka in i något oväntat. Precis som traditionen föreskriver i denna klubb, där konsekvent oförutsägbarhet är enda garantin.

Backlundflörten fortsätter – som en dans med en vägg

Drömmen om Mikael Backlund lever envist vidare inom VIK-ledningen, trots att spelaren själv verkar mer benägen att spela i Antarktis än i ABB Arena. “Vi har haft bra kontakt via telepati,” menar Nicke Johängssen, som inte ger upp hoppet bara för att Backlund inte svarat på ett enda meddelande sedan 2011.

För att locka stjärnan har klubben enligt källor erbjudit en exklusiv parkeringsplats i Kolbäck, en termos med nyponsoppa samt en handskriven dikt signerad Kimpa Rohoosdale. Inget har ännu burit frukt, men ledningen anser att strategin har potential – särskilt om man kombinerar den med astrologi och flygblad i centrala Gävle.

Sammanfattningsvis rullar VIK-maskineriet vidare med samma ohejdade optimism som ett sjunkande segelfartyg i full storm. Med bänkspelare i världsklass, TikTok-scouting i mästarklass och framtidsplaner i klass med en torkad post-it-lapp, kan man bara konstatera att Västerås är redo för allt – utom hockeymatcher. Och kanske är det just det som gör klubben så evinnerligt unik.

Sportchefen upptäcker genväg genom divisionerna – bakvägen

Sportchef Nicke Johängssen, som nyligen lyckats missa ett tre meter långt lunchmöte med sina egna rekryteringar, har enligt uppgifter från agentvärlden utvecklat en briljant (läs: bisarr) strategi för nyförvärv. Istället för att lägga dyra pengar på scouting skickas nu spejare till division 1, där man i sin tur plockar spelare som topplagen där redan fyndat från division 2. Denna eleganta rundgång har snabbt döpts till "kopierings-scouting" och har jämförts med att laga mat med någon annans mikrovågsrester.

Johängssen själv uppges vara mäkta nöjd med sitt system, som enligt lösa rykten även inkluderar framtida rekryter från division 5, via en pipeline som bäst kan beskrivas som en ishockeyns motsvarighet till ett hamsterhjul. När frågan om scoutingframskridandet nådde honom ska han ha svarat: "Vi litar på att andra redan har gjort misstagen åt oss."

Vidare sägs VIK vänta med värvningar till efter VM – men B-VM har redan avslutats i Rumänien, vilket inte hindrat sportchefens globala scoutingresa. Västerås har enligt källor spanat hett på stjärnor från klassiska hockeymakter som Luxemburg, Nya Zeeland, Thailand och Uzbekistan. Mest imponerade man av en uzbekisk materialare vars vattenflasktejpning beskrivs som "banbrytande" – en teknik som enligt uppgift fick flera puckar att vilja åka självmant in i motståndarens mål.

Svinto Schöedén återvänder – som en lånad bumerang

Och som om detta inte vore nog, har den glansigt virvlande Svinto Schöedén återigen lånats in från Örebro – ett beslut som förklaras bäst med uttrycket "man vet vad man får, även om man helst inte vill ha det". Det är nu andra säsongen i rad som Schöedén rullar in som en återvunnen PET-flaska i truppen, till synes mer för att fylla ut kaffekön än några matchprotokoll.

Vad sportchef Johängssen egentligen har på Örebro för att detta ens ska gå igenom är oklart. Vissa hävdar att han sitter på ett gisslanfoto av deras sportchef i sällskap med en Skellefteåtröja. Andra att han bara skickar tillbaka spelare med en lapp där det står: "Ni glömde denna."

Partners stannar – av förbryllande lojalitet

Trots att VIK spelat ishockey med samma precision som en uppochnedvänd skottkärra i snöstorm, väljer flera av klubbens partners att fortsätta sitt stöd. Enligt ett hemligt utskick, skrivet i Comic Sans och med tre utropstecken per mening, handlar det om "stark framtidstro" och "pågående transformation" – vilket enligt experter är marknadsavdelningens kodord för att "vi hoppas folk glömmer hur det såg ut i våras".

Stödet ska enligt källor inkludera både pengar, moraliskt stöd samt ett årligt presentkort på Västerås glassbuss. Flera partners har också erbjudit sig att hjälpa till med att formulera ny spelstrategi, baserat på ett utkast från gamla Monopolregler.

Djurgårds-Keleher till MoDo – VIK suckar avundsjukt åt håll där solen skiner

Tyler Keleher, känd från sin tid i Djurgården (och andra klubbar med stålar) där han lyckades spela hockey med fart, teknik och... ja, just det, kompetens, har nu gått till MoDo. Därmed har MoDo effektivt säkrat uppflyttning med vad som av experter kallas en "hockeymässig universalfjärrkontroll" – spelaren som gör allt. I Västerås ställde sig tränare Petrus Unterschon frågan: "Varför gick han inte till oss?"

Enligt insiders beror det främst på att VIK aldrig haft någon kontakt med honom, men det hindrade ändå inte sportchef Johängssen från att "känna sig sviken på ett principiellt plan". Supportrarna kommenterade händelsen med ett gemensamt *meh* och återgick till att googla "hur man byter sportintresse utan att såra familjen".

Under tiden fortsätter träningen för A-laget, trots att truppen för tillfället består av tre backar, en vänsterytter, ett gäng maskots och en trött hamster som felaktigt scoutats från division 6 Norra Småland.

Vad vill ni läsa om framöver? Lämna gärna en kommentar – kanske får just era idéer plats i kommande rapportering om Västerås och Sveriges fascinerande ishockeyäventyr!

Träning enligt tärning och tarot

Huvudtränare Unterschon har, enligt vad som läckt från de övre leden (troligen via ett droppande tak i omklädningsrummet), beslutat att den gamla hederliga fysträningen numera är att betrakta som "tröttsamt logisk och orättvist svettig". I stället införs nu något som av tränarstaben beskrivs som "kreativ koordination genom kvantmekanisk kollaps". Detta inkluderar bland annat att spelarna får bära soppåsar fyllda med mynt genom en hinderbana av hockeymål, samtidigt som de tvingas recitera alfabetet baklänges på isländska. Resultatet har varit entydigt: två stukade fotleder, en tappad framtand och en spelare som nu hamnat i det hockeymässiga limbot mellan A-lagets avbytarbänk och J20:s mikrovärmda pastalådor – en zon där tiden står still, byten sker på måfå och ingen riktigt vet om man ska åka skridskor eller fylla i närvarolistan från skolan.

”Det är revolutionerande,” menar assisterande tränare Joohna Goose af Schonn, som nyligen sågs mäta isens lutning med ett vattenpass i vad han kallade "positionskalibrering för optimal skridskoredovisning".

Födelsedagsfintar och byten i baksätet

En annan förändring, lika chockerande som Kalles kaviar i varm choklad, har nu kommunicerats av tränare Unterschon: det är inte längre tillåtet att fira födelsedag mitt under ett byte. Denna nyhet kom som en kalldusch för flera av lagets veteraner, däribland Ante Grenadin, som enligt uppgift älskar att kombinera sitt andra byte i tredje perioden med tårta och paketöppning i båset. "Det förstör rytmen i spelet", menar Unterschon, som också påpekar att det nya regelsystemet innebär att varje spelare nu måste anmäla sina namnsdagar minst 48 timmar i förväg till Nicke Johängssen, annars riskerar de att ställas upp på blålinjen och läsa högt ur regelboken inför tomma läktare.

Bytena har dock börjat gå snabbare – främst för att spelarna är rädda för att bli inlåsta i förrådet igen, som förra året när Jan-Magnus “Haha” Mehr av misstag bytte i tid, men på fel bänk.

Skydd och skav – eller varför kaffet smakar krig

I ett försök att förklara sin säsongslånga osynlighet, har Kimpa Rohoosdale nu, enligt den allt mer rykande källan “Frasse i förrådet”, hävdat att hans undermåliga prestation uteslutande beror på att hans armbågsskydd varit för små och att kaffet i arenan smakade "aggressiv byggarbetsplats". Detta är ett problem som Frasse försökt lösa genom att i hemlighet placera ett par pastakastruller från restaurangen ovanpå Rohoosdales armar. Resultatet? Inget än. Men å andra sidan vet ingen var Rohoosdale är just nu, då han senast sågs irrandes i korridoren i jakt på något han kallade “kaffets själ”.

Det hela har resulterat i att sportchef Nicke Johängssen nu överväger att införa obligatorisk aromaterapi under pauserna, samt att hela lagets skydd ska förses med små insydda säckar av lavendel – något som enligt tränarstaben ska minska mängden onödigt gnäll med upp till 12%.

Pastaretti-effekten – en orkan i ett vattenglas

Som en oväntad ljusglimt i denna logistikskandal till försäsong, har dock Vicci Pastaretti, också känd som VIK:s svar på en väderprognos i storm, fått kontrakt på tre år. Pastaretti, som ofta liknas vid en blandning mellan en ilsken tax och en sparkcykel i nedförsbacke, ska enligt tränarna vara "ett energiknippe med förkärlek för kaos och lågt pH-värde".

Enligt interna dokument (skrivna med osynligt bläck och förvarade i en burk med syrade morötter) kommer Pastaretti nu få en ny roll i laget: "emotionell omrörare", där hans främsta uppgift är att skapa oreda hos motståndarna genom att helt enkelt prata om sin barndom under varje tekning.

Tränare Unterschon beskriver honom som “ett av våra bästa vapen – inte för att han gör mål, utan för att han får dom andra att glömma varför de spelar hockey”.

Hur detta påverkar lagets resultat återstår att se, men enligt källor med insyn i VIK:s PowerPoint-strategimöten planeras nu ett nytt revolutionerande system där spelarna byter via videosamtal – allt för att spara tid, bensin och minska risken att någon faktiskt behöver lämna soffan i Gideonsberg.

Om detta är vägen framåt för klubben eller bara ännu en blind kurva på VIK:s eviga serpentinväg genom hockeyns bakgård återstår att se – men en sak är säker: kaffekannan är fortfarande halvfull. Med sump.