Hockeywood, Återkomsten, Memoarerna & Mästerplanen

Västerås insomnade kaktusmaskineri (VIK) fortsätter att överraska genom att inte överraska. Under veckan har den gulsvarta nyhetsredaktionen likt en medvetslös igelkott i vinteride rapporterat exakt noll rörelser på spelarfronten – tills en sensationell händelse bröt det komatösa mönstret och föranledde en smärre kollektiv hjärtstart inom supporterleden: Nocke Loungween är tillbaka!

Marknadsavdelningen uppfinner negativa pengar

Innan Loungween högst oväntade återkomst präglades veckan av den traditionella Västeråsska Silly Season-paralysen, där klubbens ambitioner att “närma sig 100 miljoner i spelarbudget” nu med matematisk precision har landat på – ja, ca 15 miljoner. En siffra som, enligt marknadsavdelningens senaste innovationsmöte, “kan räcka om samtliga spelare går med på att bo i en husvagn, äta fryst gröt och få lön i form av torkad frukt.”

Sportchef Nicke Johängssen, som enligt obekräftade uppgifter har börjat räkna sin budget i Pokémon-kort, ska ändå ha sagt att han känner “ett sting av optimism” efter att ha hittat en 50-lapp bakom en kaffemaskin i ABB Arena. Detta kan också vara det sista konkreta som hänt innan Loungween plötsligt dök upp med ett tvåårskontrakt i ena handen och en förvirrad blick i den andra.

Loungween återvänder – på oklara grunder

Det är ännu oklart exakt hur sportledningen lyckades locka tillbaka den ståtlige försvarsgeneralen. Teorierna är många: vissa menar att Nocke Loungween lurades med löfte om fri tillgång till Västerås samtliga falukorvslager, andra att han vaggats in i ett hypnotiskt tillstånd av huvudtränare Petrus Unterschons nya “känslobaserade zonförsvar med aromaterapi”. Den mest troliga teorin är dock att han helt enkelt klickade på fel knapp i sin Gmail och råkade signera ett digitalt kontrakt han trodde var från ett postorderföretag i Borås.

Tillsammans med Nicholaus Foul’een, som enligt egen utsago inte har tacklat någon sedan Lucia 2019, ska Loungween bilda ett defensivt murverk så ogenomträngligt att motståndare enligt rykten redan funderar på att spela utan puck för att slippa bli förvirrade.

Memoarer, magi och målvakter

De defensiva oraklen har dessutom redan börjat arbeta på en gemensam skrift – “Nicke och Nocke: Hur vi gjorde Korvonen till kung”, där målvakten Riskus Korvonen, känd för sin patenterade “ramla-rakt-bakåt-stil”, i förordet utlovar en säsong där han tänker “försöka rädda puckar med kroppen istället för ren viljestyrka”.

Målet är att gå från ligans sämsta boxplay till ett boxplay så kompakt att inte ens ljudvågor tar sig igenom. Planen involverar bl.a. att ersätta sargerna med elchocksmattor och att ge varje back en visselpipa att blåsa i när motståndarna närmar sig blå linjen. “Vi tänker nytt”, säger Joohna Goose af Schonn, assisterande tränare och nu även självutnämnd psykologisk krigsföringsstrateg.

Hockeysverige i fritt fall – utom MODO

Under tiden som Västerås har stirrat håglöst in i ett Excel-ark med minusresultat, har övriga klubbar antingen tagit semester eller gett upp. Samtliga elitorganisationer verkar befinna sig i ett kollektivt existentiellt bakrus – alla utom MODO, som valt en annan väg. De har nu ett lag där fjärdekedjan kostar mer än Västerås hela stadsbudget. Klubbdirektören i Örnsköldsvik säger sig vara nöjd: “Vi har värvat så mycket att vi nu behöver spela i två divisioner samtidigt. Det blir ett jättefint problem.”

Björklöven, Karlskoga och Södertälje har dock reagerat med vad experterna beskriver som “milt raseri blandat med djup uppgivenhet”. I Karlskoga rapporteras tränarstaben ha kastat ut sitt taktikbord och ersatt det med ett Ouija-bräde.

Samtidigt har Troja valt att öppna ett “transatlantiskt hockey-college” i Ljungby, kallat Hockeywood. De nya spelarna bär namn som Jaxon McFlash, Buddy Skateson och Trevor von Wristerville, vilket har fått lokalbefolkningen att börja tala engelska spontant i matbutiken.

Om detta är ett tecken på hockeyns globalisering eller bara ett bevis på att någon tappat förståndet i en Excel-tabell återstår att se.

Men medan resten av ligan experimenterar med Hollywood-lagbyggen, AI-tränare och amerikanska flygplansnamn, sitter Västerås och myser över att äntligen ha gjort... något.

Och med det tar vi oss tillbaka till början: från total passivitet till ett tvåårskontrakt med en försvarare vars största bedrift den gångna säsongen var att inte säga upp sitt gymkort. Framtiden är, som man säger i Västerås, “något som eventuellt kan hända om vi orkar ta oss dit”.