Tryouts på tjack och tvivel

Om man kisar med ögonen riktigt hårt – som efter två liter hembränd puckwhisky – så kanske man ser vad sportchef Nicke Johängssen försöker göra: alltså trolla med knäna trots att han mest står på öronen. Med två polska trettioplussare på tryout och en handfull juniorspelare som inte ens fått skäggfjun än, liknar truppen mer ett försök till skolpjäs än ett hockeylag. Det ryktas att en av tryout-spelarna trodde att “slottet” i powerplay faktiskt låg i Kraków.

Men låt oss vara rättvisa. Det är inte varje klubb som kan skryta med att deras nyförvärv behöver simultantolk för att förstå vad “dump’n’change” betyder. Och ändå står tränare Petrus Unterschon där, med blicken hos en man som just insett att hans nya powerplay består av ett korsord, en taxichaufför och ett halvårsgammalt pizzakvitto från Lublin.

Lejonjakt och falukorv-fetischer

Samtidigt viskas det i kulisserna om att Hugo Lejon är så gott som klar för klubben. Enligt obekräftade källor lockades han av chansen att spela för ett lag där man får välja mellan att backchecka eller backa ut genom nödutgången. Han ryktas också vara svag för klubbens nya näringskoncept: “Korvkortet”, ett exklusivt avtal som tidigare nyttjades av backlegendaren Nocke Loungween, där man får fri tillgång till falukorv efter varje ishallsmiss.

Och apropå korv: Anton Mylläri ska enligt ryktena ha gråtit glädjetårar när han hörde att den legendariska Nocke är tillbaka i klubben. Inte på grund av sportsliga ambitioner, utan för att han hoppas kunna snika till sig ett halvt kilo chark varje torsdag. Det är trots allt i Västerås man tränar bäst på tom mage och full tarmförstoppning.

Återsamling eller avrättning?

Imorgon samlas laget igen. En återsamling som snarare liknar en mardröm i SVT:s gympadräkt från 80-talet än ett elitförberedande träningsläger. Nya tränaren Petrus Unterschon har förberett ett fyspass som beskrivs som “Guantánamo light”. Den som fuskat med träningen under semestern – det vill säga alla – kommer få bekanta sig med övningen “Trappor i helvetet” följt av “Burpees med spypaus”.

Och på torsdag väntar träningsmatch mot självaste Färjestad – ett lag med så mycket hockey-DNA att VIK:s trupp liknar ett gäng lunchlådor i jämförelse. Enligt insideruppgifter är detta helt enligt Unterschons plan: bryta ned självförtroendet till atommolekyler och sedan bygga upp något nytt, helst av mjölkpaket och plastskedar. Det är okonventionellt, men så var ju också Frankenstein.

Snabbnotiser från Hockeyallsvenskans mörka vrår

Utanför Västerås bubblar också nyheter upp från sportens djupt förnekade bakgård:

– A.J. Vanderbeck stannar i Kalmar. Enligt ryktet blev han övertalad av sportchefen som utlovade både helikopter, ponny och livstidsranson av fiskpinnar. Samtliga löften har senare visat sig syfta på klistermärken.

– Björklöven har äntligen bekräftat att Olle Eriksson Ek ansluter. Ett scoop som varit lika hemligt som att det regnar i Göteborg. Nu när A-kassan är slut får han tydligen betalt i falafelcheckar.

– Linus Skager har flyttat till Troja – där man lyckats hosta upp 200 kronor i sponsorpengar efter en omfattande insamling bland traktens företag, inklusive “Kalles Bilvax & Byrackor” samt “Café Överkokt”. Skager sägs vara lockad av det glamorösa jetsetlivet i Hockeywood, där man tränar i både skridskor och trätofflor.

För att summera: Silly Season i VIK är ungefär lika rafflande som ett bingo med bara ett nummer kvar – och alla vet att numret är draget i fel liga. Men klubben ser trots detta positivt på framtiden. Man har trots allt två polacker, ett par juniorspelare med mjölktänder och ett träningsschema designat av Djävulen själv. Vad kan gå fel?

Rykten säger dessutom att sportchef Nicke Johängssen nu jobbar heltid med att övertala ett par gamla lagkamrater från 1997 att damma av skridskorna. “Det finns alltid plats för en back med ryggskott,” hördes han muttra medan han stirrade drömskt på en VHS med 89/90-säsongen.

Västerås laddar. Med falukorv, polska frågetecken och en tro på mirakel som skulle få självaste Moses att rodna. Hockeywood – här kommer vi. Med resväska, skridskor och ett frikort på smörgåstårta.

Marknadsavdelningen uppfinner negativa pengar

Innan Loungween högst oväntade återkomst präglades veckan av den traditionella Västeråsska Silly Season-paralysen, där klubbens ambitioner att “närma sig 100 miljoner i spelarbudget” nu med matematisk precision har landat på – ja, ca 15 miljoner. En siffra som, enligt marknadsavdelningens senaste innovationsmöte, “kan räcka om samtliga spelare går med på att bo i en husvagn, äta fryst gröt och få lön i form av torkad frukt.”

Sportchef Nicke Johängssen, som enligt obekräftade uppgifter har börjat räkna sin budget i Pokémon-kort, ska ändå ha sagt att han känner “ett sting av optimism” efter att ha hittat en 50-lapp bakom en kaffemaskin i ABB Arena. Detta kan också vara det sista konkreta som hänt innan Loungween plötsligt dök upp med ett tvåårskontrakt i ena handen och en förvirrad blick i den andra.

Loungween återvänder – på oklara grunder

Det är ännu oklart exakt hur sportledningen lyckades locka tillbaka den ståtlige försvarsgeneralen. Teorierna är många: vissa menar att Nocke Loungween lurades med löfte om fri tillgång till Västerås samtliga falukorvslager, andra att han vaggats in i ett hypnotiskt tillstånd av huvudtränare Petrus Unterschons nya “känslobaserade zonförsvar med aromaterapi”. Den mest troliga teorin är dock att han helt enkelt klickade på fel knapp i sin Gmail och råkade signera ett digitalt kontrakt han trodde var från ett postorderföretag i Borås.

Tillsammans med Nicholaus Foul’een, som enligt egen utsago inte har tacklat någon sedan Lucia 2019, ska Loungween bilda ett defensivt murverk så ogenomträngligt att motståndare enligt rykten redan funderar på att spela utan puck för att slippa bli förvirrade.

Memoarer, magi och målvakter

De defensiva oraklen har dessutom redan börjat arbeta på en gemensam skrift – “Nicke och Nocke: Hur vi gjorde Korvonen till kung”, där målvakten Riskus Korvonen, känd för sin patenterade “ramla-rakt-bakåt-stil”, i förordet utlovar en säsong där han tänker “försöka rädda puckar med kroppen istället för ren viljestyrka”.

Målet är att gå från ligans sämsta boxplay till ett boxplay så kompakt att inte ens ljudvågor tar sig igenom. Planen involverar bl.a. att ersätta sargerna med elchocksmattor och att ge varje back en visselpipa att blåsa i när motståndarna närmar sig blå linjen. “Vi tänker nytt”, säger Joohna Goose af Schonn, assisterande tränare och nu även självutnämnd psykologisk krigsföringsstrateg.

Hockeysverige i fritt fall – utom MODO

Under tiden som Västerås har stirrat håglöst in i ett Excel-ark med minusresultat, har övriga klubbar antingen tagit semester eller gett upp. Samtliga elitorganisationer verkar befinna sig i ett kollektivt existentiellt bakrus – alla utom MODO, som valt en annan väg. De har nu ett lag där fjärdekedjan kostar mer än Västerås hela stadsbudget. Klubbdirektören i Örnsköldsvik säger sig vara nöjd: “Vi har värvat så mycket att vi nu behöver spela i två divisioner samtidigt. Det blir ett jättefint problem.”

Björklöven, Karlskoga och Södertälje har dock reagerat med vad experterna beskriver som “milt raseri blandat med djup uppgivenhet”. I Karlskoga rapporteras tränarstaben ha kastat ut sitt taktikbord och ersatt det med ett Ouija-bräde.

Samtidigt har Troja valt att öppna ett “transatlantiskt hockey-college” i Ljungby, kallat Hockeywood. De nya spelarna bär namn som Jaxon McFlash, Buddy Skateson och Trevor von Wristerville, vilket har fått lokalbefolkningen att börja tala engelska spontant i matbutiken.

Om detta är ett tecken på hockeyns globalisering eller bara ett bevis på att någon tappat förståndet i en Excel-tabell återstår att se.

Men medan resten av ligan experimenterar med Hollywood-lagbyggen, AI-tränare och amerikanska flygplansnamn, sitter Västerås och myser över att äntligen ha gjort... något.

Och med det tar vi oss tillbaka till början: från total passivitet till ett tvåårskontrakt med en försvarare vars största bedrift den gångna säsongen var att inte säga upp sitt gymkort. Framtiden är, som man säger i Västerås, “något som eventuellt kan hända om vi orkar ta oss dit”.

Sol, svett och signaturer – men bara om Saturnus står i zenit

På VIKs högkvarter har sportchef Nicke Johängssen enligt obekräftade källor lyckats säkra tre nya spelare via kontrakt skrivna i ett sällsynt bläck från peruansk groda, endast synligt under kvartsmåne och efter intag av surströmmingspaj. Vilka dessa spelare är? Det vet ingen – inte ens spelarna själva, som enligt uppgift trodde de skrivit på för en säsong i Bolibompas konståkningslag.

Enligt samma källa är marknadsavdelningen nu i full färd med att förhandla fram en spelarbudget på 95 miljoner kronor – lika mycket som HV71 – genom att pantsätta hela Västerås domkyrka, sälja naming rights till samtliga omklädningsskåp och börja ta inträde till toaletterna under match.

Equipment Manager sökes: får gärna vara snygg och ha truckkort

Samtidigt som spelartruppen består av teoretiska antaganden och gamla broschyrer från 2012 har klubben valt att göra sig av med en materialare. Den officiella versionen är “strategisk omstrukturering”, vilket enligt insatta betyder att han tappade en puck i fel hink. Nu söker klubben efter en ny Equipment Manager – eller som det nu heter: “Puckfrämjande Integrationsspecialist med textilansvar”.

Kravprofilen inkluderar erfarenhet av att tejpa benskydd under nollgravitation, kunna vissla Finlandia-hymnen baklänges och ha god förståelse för hur man kommunicerar med gamla damasker. “Vi vill ha någon som kan skapa magi med ett skohorn och ett par svettiga axelskydd,” säger assisterande tränare Joohna Goose af Schonn i ett pressmeddelande doftande av liniment och lätt panik.

VIK-dagen: sockerchock och kast med liten gurka

VIK-dagen planeras traditionsenligt i augusti, där barn och vuxna bjuds på sockerstinn karusellkramp och slappmathysteri. Höjdpunkten blir återigen “Kasta inlagd gurka på maskoten”, som tyvärr fick avbrytas förra året efter att unge Herbert (4) lyckades träffa Svinto Schöedén i ögat med ett riktigt vasst dillspjut. Forwarden fördes till närmaste glasskiosk för bedömning, där han enligt uppgift ordinerades en strut salmiak för att återfå synen.

Matchinslagen under VIK-dagen kommer bli mer av det existentiella slaget. Laget ställer upp mot Lag Västmanland – en samling individer rekryterade via frågesport i Skultuna. Flera av dem saknar både skridskor och vristkontroll, men visar stor entusiasm i konsten att åka i cirklar. VIK:s egna trupp består främst av ungdomar som glömt vilken zon de ska till och nye Boondeek Torskan som planerar att ställa sig i mål med hjälmen bak och fram.

En tröja, ett trauma – och en kö till klagomuren

Veckan rundades av med en lansering av försäsongens matchtröja. Designen? En psykedelisk fusion mellan gammal postorderkatalog och en ostbricka från 1984. Tröjan hittades enligt uppgift bakom en låda med gamla Ramlösa i förrådet till en kiosken. “Bra att vi sparar pengar,” sa sportchef Johängssen glatt, och tillade: “Så att vi kan närma oss 95 miljoner och äntligen värva tre riktiga NHL-spelare eller två till mugghållare till båset.”

Kön till biljettluckan visade sig i själva verket vara en spontan protestmarsch mot tröjans existens. Ett trettiotal supportrar, beväpnade med textpennor och pappskyltar, krävde estetisk upprättelse och en offentlig ursäkt från klubbens designansvarige, som ryktas vara Petrus Unterschons kusinbarn med färgblindhet och passion för mönstrade tapeter.

Medan klubben fortsätter att existera i ett limbo mellan hockeyverklighet och organisatorisk dadaism, blickar fansen mot hösten – med både skräck och förväntan. Kanske, bara kanske, kan Västerås illustra knäppkaramell ta sig tillbaka till isen. Eller så fortsätter de bara bygga luftslott med plastskrapor från maskotens goodiebag.

Förtrollade fixture-listor och tabelltuggummi

Spelschemat är ute – och som av en slump liknar det ett sudoku löst av en sköldpadda med körkort för grävskopa. Västerås öppnar med matcher mot lag som påstås vara lättare än kokt broccoli i storm, vilket skapat visst hopp om att VIK ska ta sig upp från sin traditionella tabellposition kring plats tolv och i stället stoltsera någonstans i närheten av nummer elva.

Optimister menar att detta kan innebära ett lyft. Realister menar att detta innebär ännu ett tapp i tredje perioden mot motståndare vars enda taktik är att andas rytmiskt. Klubben har dock inte kommenterat detta, eftersom ingen ännu lyckats tyda excelarket med den hemliga poängfördelningen, som sägs ha designats av en pensionerad sudoku-munk från Avesta.

Årsmöte i dimma – mystik, CV och en termos med obestämt innehåll

Inför årsmötet valde man att flytta mötet till en ny lokal. Syftet var, enligt källor, att skapa en känsla av äventyr där röstberättigade först måste klara en orienteringsbana, en rebus och tre nivåer av "Escape Room: Västeråsedition". Men trots förhoppningar om folktom sal, dök ändå en skara entusiaster upp, ledda av en man med pannlampa och karta från 1987.

Väl på plats utspelade sig ett årsmöte som mest påminde om ett manus till en brittisk fars, komplett med oväntade CV:n, stolsbyten utan logik och en enhällig omröstning där ingen riktigt visste vad som röstades om. Ytterrumsfiguren Schtiifan Halmstergrein, till vardags junior-sportchef, har nu officiellt inte blivit invald i styrelsen. Däremot fick tre stycken pärmar, en PowerPoint-presentation i Comic Sans och en termos innehållande “något varmt” plats.

Marknadsavdelning i omrörning – dags att kasta tärning?

Marknadsavdelningen har fått en ny vårfläkt i form av... någon. Det är i nuläget oklart vem, men det sägs att den nya ansvariga tidigare drev en mycket framgångsrik butik för självlysande frimärken i Sala. Ett antal profiler har lämnat, men som tur är har Västerås hittat modet att tänka om. Och nytt. Och ibland baklänges.

Marknadsstrategin för 24/25 års säsong kommer enligt förhandsuppgifter baseras på konceptet "känslostyrd försäljning", där sponsorpaket säljs beroende på humöret hos sportchef Nicke Johängssen. Ett flertal företag, fascinerade av detta rollspel, har redan skrivit på. Exakt vad de har skrivit på är dock ännu oklart – då avtalen skrevs i UV-ljus och poetisk hexameter.

Stulna spelare, panik-VHS och andlig förstacenter – transferkaoset når transcendens

Samtidigt pågår rena rama vilda västern i övergångslandet, där Malmö och Skellefteå med pondus som vore de beväpnade med kontraktslassos, snor spelare från konkurrenterna som om det vore nedsatt pris på begagnade målgörare hos Hockey-Outlet. Mora, vars spelartrupp numera påminner om ett glesbygdsbibliotek efter bokrea, har gått in i akut krisläge och ersatt taktikgenomgångar med gruppterapi och mindfulnessövningar.

I Södertälje rapporteras att klubbledningen nu försöker rädda situationen genom att klona gamla VHS-inspelningar av tidigare forwards, medan de samtidigt växlar mellan skratt och gråt i ett rytmiskt mönster. Västerås själva? De har svarat med att skicka ett handskrivet brev, i blyerts och med doft av ångest, till “Hockeyguden, c/o slumpen, himlen eller nåt”, samt börjat ställa ut kaffekoppar på innerplan i hopp om att något ska rinna ned – helst en förstacenter med puls.

Värvningsstrategi: psykologiskt krig eller bara glömska?

Enligt källor i klubben tillämpar sportchef Nicke Johängssen en helt ny modell för spelarförvärv: passiv väntan kombinerat med tyst granskning av motståndarens känsloliv. Målet är att skapa osäkerhet i Hockeysverige genom att helt enkelt inte göra något alls. Den senaste veckan har VIKs spelaromsättning varit så låg att en lavasten i sömnläge betraktas som hyperaktiv i jämförelse.

Med detta i åtanke kan man förstå att kapten Konfettin Kompostarstek, backen Heinrich Murmelsömn och den alltid taktiskt svävande Joe L. Kant-Arell alla funderar på att börja spela med klubbor tillverkade av återvunnet hopp och drömmar, eftersom verkliga resurser verkar vara slut sedan januari.

Det ryktas även att assisterande tränare Joohna Goose af Schonn föreslagit att laget i framtiden ska köra alla värvningar via “Tradera – Köp nu”-funktionen, men bara under fullmåne och endast om säljaren har minst fyra stjärnor i omdöme.

Så medan andra klubbar rustar som inför medeltida belägring, väljer Västerås att stirra mot horisonten och hoppas att lösningarna ska regna ner från himlen som konfetti i motvind.

För nu återstår bara en fråga: kommer VIK till nästa säsong ha en trupp, ett syfte och en fungerande printer – eller blir det som vanligt bara ishockeyns motsvarighet till ett kallt kafferep utan bullar?

Drömstyrelse med CV från yttre rymden

Valberedningen i Västerås IK, även kallad "Kommittén för Komplicerad Kompromisslöshet", presenterade denna vecka ett förslag till ny styrelse som får självlysande enhörningar att verka vardagliga. Bland de föreslagna kandidaterna återfinns en före detta hissmusikkompositör från Kirgizistan, en kvinna som löst Rubiks kub med armbågen under en jordbävning samt en pensionerad schackdomare från Skultuna med erfarenhet av att stapla puckar i pyramid. Deras främsta meriter: noll hockeyerfarenhet men gedigna LinkedIn-profiler.

Detta sätter förstås press på motkandidaten till ordförandeskapet, den ständigt nervöst blinkande herr Melhag – mest känd för att 2003 ha vunnit tredjepris i en tävling där deltagarna skulle identifiera ishockeyspelare enbart via deras avtryck i lera.

Nu står VIK:s medlemmar inför ett vägval lika lockande som en buffé bestående av surströmming och mjölk som gått ut 2014. Antingen omfamnar man ett styrelseförslag som mest liknar en teambuilding-övning från ett escape room i Östeuropa – eller så släpper man in Melhag, vars ledarskap påminner om en powerpoint-presentation som fastnat i evig övergångseffekt.

Det är med andra ord dags för Västeråsarna att göra sin röst hörd. Inte med tutor, vuvuzelor eller arga emojis – utan med medlemsrösten. För framtiden avgörs nu. Vill man ha en klubb styrd av slipsnissar med färgkoordinerade Excelark och noll koll på icing, eller en förening där ordföranden möjligen tror att en backchecking är något man får räkning på från banken?

Valet är ditt, Västerås. Pest eller kolera? Kravmärkt fiasko eller ekologisk förvirring? Bara en sak är säker: det kommer garanterat att bli stormigt – frågan är bara vem som håller i paraplyet när bajsregnet kommer.

Premiärångest och tränar-trauman i flanellkostym

Inför höstens premiärmatch mot AIK – även kallat "det svarta fårflocket från Solna" – griper sportchef Nicke Johängssen efter halmstrån av panik. Hans största skräck: att gamle demontränaren Icke-Mellanmjölk-Melin plötsligt materialiserar sig i båset som ett hockeyns svar på Gandalf med dåligt humör. Melin, som senast syntes i offentligheten på en mack i Järfälla där han pratade med en croissant, har visserligen sagt att han pensionerar sig. Men Johängssen sover numera med larmade gurkor i sängen – bara för att mota bort visioner om Melins taktikpärm.

Som tur är har AIK tappat Lukas Zetterberg, även kallad “Puckbehandlaren från Parallelldimensionen”, som flyttat till de finska Pelikanerna. Han ersätts troligtvis av någon som håller klubban upp och ner, vilket gläder Västerås defensiva expert Heinrich Murmelsömn, som annars planerat att spela samtliga matcher blundande i protest mot svåra passningar.

Sportklubben goes Äldreboendet

Hos rivalen Södertälje Sportklubb har man löst sin ungdomsbrist genom att rekrytera de åldersmässigt mest stabila spelarna som fortfarande har puls. Med Ahnelöv och förmodligen Zachrisson på väg in, och Eriksson ut i pension via rullator, har lagets snittålder nu passerat 87,4 år. Deras powerplay planeras till dansbandsmusik, och ett specialanpassat pausprogram med bingo har redan testats på träning.

Motståndarlagen har instruerats att inte tacklas för hårt – inte av respekt, utan av rädsla att bli stämda för åldersdiskriminering. I mål står just nu en tremänning till en tidigare hockeymålvakt, iförd extra stor hjälm för att kunna sova mellan skotten.

MoDo förlorar förståndet – hittar självförtroendet

I norr har MoDo tappat kontakten med både verklighet och budget. Efter att ha värvat Gerry Fitzgerald och Emil Larsson för prislappar som kräver kontanter, kryptovaluta och ett löfte om att måla om Örnsköldsviks centrum i guld, siktar man nu på att vinna varje match med tvåsiffrigt. Tränarstaben har infört måndagsmöten där man visualiserar 10–0-segrar, oftast genom att kasta dartpilar på bilder av Hockeyallsvenskan och ropa “walk in the park”.

Det blir ett brutalt uppvaknande när man i september reser till Troja, där isen består av fruset svett och hemmalaget spelar med täljda klubbor och träskor. Där finns inte ens powerplay – bara “får man skjuta nu?”-moment varje gång man har pucken mer än tre sekunder.

För Västerås del kan man åtminstone glädjas åt att tränarduon Kasper Humlesås och Eskil Kallsong inte längre är med och försöker coacha laget via rökflagor och näverlurar från sekretariatet. Istället väntar man på att nye tränaren Petrus Unterschon ska dyka upp – om han nu lyckas lokalisera hallen efter sin fyra veckor långa retreat i Strängnäs där han enligt uppgift kommunicerat med en isbjörn om zonförsvar.

Spelarna? Jo då, kapten Konfettin Kompostarstek tränar nu bara på passningar bakåt, Nicholaus Foul’een övar tacklingar på parkbänkar, och målvakten Riskus Korvonen har gått över till att endast använda vänster öga för att “träna sin inre balans”.

Men visst. Det kunde varit värre. De kunde haft möte utan dagordning.

Tränarna flyr i skytteltrafik – Finland räddar självkänslan

Senaste farsakten i Västerås IK:s eviga rekonstruktion av ”Titanic – på is” handlar om Peter Popovic – numera professor Puckovic – som under lång tid försökt erbjuda sina tjänster till klubben. Men i det gulsvarta kontrollrummet, där brandsläckarna är fler än idéerna, valde sportchef Nicke Johängssen att nobba honom med orden: "Vi är mer ett vetenskapligt experiment än ett hockeylag just nu". Enligt vissa källor påbörjade Nicke därefter en powerpointpresentation med titeln *”Kreativt kaos och andra förklaringsmodeller”*, som lämnade rummet i chock.

Popovic lämnade mötet med tårar i ögonen – av eufori. Kort därefter ringde Tappara och nämnde ordet "spelidé", ett koncept han inte stött på sedan han senast såg ett VHS-band från 2021. Att få jobba med Grönborg kändes som att vinna en reträtt från frontlinjen – från att dagligen ha behövt förklara för VIK-spelare att "boxplay" inte innebär att slåss i kartongkläder, till att nu få prata struktur med vuxna människor.

Kvar i VIK står nu Petrus Unterschon, som med sitt namn signalerar blygsam dominans, men som i realiteten tycks leda laget med hjälp av en whiteboard där samtliga pjäser är ersatta med emojis och post-it-lappar märkta med "?" och "snälla, gör något". Spelarna? De irrar runt i zon som om pucken vore en illusion och motståndarna hologram. Men ledningen är trygg – enligt uppgift planerar man att lösa höstens matchkris genom att boka en inspirationsföreläsning med en fiktiv coach från *Ted Lasso*.

Spelschemat: torsdagar, teleportering och smålandsvägran

Vid det traditionsenligt förvirrade Hockeyallsvenska spelschemamötet förslog MoDo att samtliga matcher borde spelas på torsdagar, gärna två om dagen, för att "upprätthålla SHL-känslan". Björklöven å sin sida protesterade högljutt mot att behöva åka till Småland och föreslog istället att Småland borde flyttas närmare Umeå.

Västerås, som inte ville vara sämre, föreslog att fördubbla antalet träningsmatcher – eller helst trippla – så att laget till slut kanske kunde spela ihop sig innan säsongen är över. Förslaget mottogs med samma entusiasm som en luktsudd i ett avancerat matteprov.

PuckJakt avslöjar: VIK nära värva MVP från parallellt hockeyuniversum

PuckJakt har återigen grävt där ingen borde kunna gräva – denna gång med hjälp av ett trasigt ekolod, två walkie-talkies och vad som verkar vara ett sjätte sinne för hockeyabsurditeter. På något sätt lyckades redaktionen snappa upp att VIK:s sportchef Nicke Johängssen funderar på att värva en center från vad som endast kan beskrivas som en *suspekt liga i östra Karpaterna*, där matcherna tydligen spelas på grus, domarna är hologram och MVP-titeln delas ut via lottning.

Den potentiella nyförvärvet, som enligt rykten heter något i stil med "Miloš Järnbananović", ska ha snittat 14 minuter i utvisningsbåset och tre mål mot eget lag – per match. Men enligt Johängssen finns där "råmaterial", och VIK vill gärna vara först på bollen innan någon annan svensk klubb får nys om denna karpatiska diamant i grovslipat skick. Förhandlingarna sägs dock ha försenats eftersom spelaren kräver att få bo i ett ljudisolerat rum under Rocklunda, samt att isen ska välsignas med saltvatten före varje hemmamatch.

Det är ännu oklart om detta är ett PR-trick, ett socialt experiment eller ett symptom på värvningspanik – men om PuckJakt har rätt (och när har de inte haft det, om än av rent kosmiska tillfälligheter?), så kan VIK-supportrarna snart få bevittna hockeyhistoriens kanske mest tveksamma import.

Den underjordiska arenan: en kommunal lösning värdig Jules Verne

Den eviga arenafrågan har nu nått nya geologiska djup. Kommunen, som sålt marken runt Rocklunda, kan enligt lagen inte köpa tillbaka den förrän år 5460. Lösningen? Bygg under jorden! Enligt tidigare klubbchef Calle Julbock innebär detta "nya möjligheter för ventilation, mulltoa och eventuell bergvärmebaserad is".

Planritningarna visar en arena i tre nivåer: publik på toppen, isen längst ner och någonstans i mitten – sportchefen i bunkerliknande kontor med skottsäkert glas och apelsinförbud. Huruvida spelarna ska transporteras ner med hiss eller vinsch är ännu oklart, men det ryktas om ett samarbete med gruvindustrin i Kiruna.

På plats under jord kommer även nya säkerhetsföreskrifter införas: hjälmkrav även för publik, obligatorisk kanariefågel i bur för att upptäcka gasläckor samt krav på pannlampa för funktionärer med uppdrag att hitta VIK:s powerplay-spel.

I kulisserna viskas det dessutom om att Calle Iacobellison och Boondeek Torskan återigen fastnat i en spelövning som gick ut på att passningsvis försöka träffa Heinrich Murmelsömn – som i sin tur var upptagen med att meditera över sina skridskors karmiska balans.

Konfettin Kompostarstek, lagkapten och väktare av den gyllene lagandan, sägs ha försökt ena laget genom att arrangera en workshop i "mentalt tillbakapass".

Men kanske är det just det – att ingen vet var pucken är på väg – som utgör VIK:s största styrka. Eller svaghet. Eller som Nicke Johängssen uttryckte det vid senaste pressträffen: "Vi befinner oss exakt där vi inte vill vara, men det är ändå bättre än att inte vara någonstans alls."

Så med underjordiska visioner, fruktmissförstånd och ett lag som mest liknar en flashmob på is, tar Västerås nästa kliv in i framtiden. Ett kliv som förmodligen landar på fel skridsko, i fel period, men med rätt färg på tröjan. Alltid något.