Helikopterplattor, Sirapsskydd och Styrelsepanik – VIK:s Sista Dagar och SSKs och MoDos galenskap fortsätter

Det som började som en potentiell festvecka i Västerås ishockeysällskaps högborg, förvandlades inom tre och en halv passning till ett självlysande haveri av brustna illusioner, svettiga mössor och sportsliga sammanbrott. Den inkontinenta kollapsen tillika ishockeymässiga magsjukan har nu infekterat hela VIK-organisationen – från taket där klubbchef Calle Julbocks helikopterplatta för snabba mediapassager är belägen, till källaren där målvakten Boondeek Torskan förvarar sina nysydda skydd i en tunna med sirap för att "ge extra studs".

Drömstyrelse med CV från yttre rymden

Valberedningen i Västerås IK, även kallad "Kommittén för Komplicerad Kompromisslöshet", presenterade denna vecka ett förslag till ny styrelse som får självlysande enhörningar att verka vardagliga. Bland de föreslagna kandidaterna återfinns en före detta hissmusikkompositör från Kirgizistan, en kvinna som löst Rubiks kub med armbågen under en jordbävning samt en pensionerad schackdomare från Skultuna med erfarenhet av att stapla puckar i pyramid. Deras främsta meriter: noll hockeyerfarenhet men gedigna LinkedIn-profiler.

Detta sätter förstås press på motkandidaten till ordförandeskapet, den ständigt nervöst blinkande herr Melhag – mest känd för att 2003 ha vunnit tredjepris i en tävling där deltagarna skulle identifiera ishockeyspelare enbart via deras avtryck i lera.

Nu står VIK:s medlemmar inför ett vägval lika lockande som en buffé bestående av surströmming och mjölk som gått ut 2014. Antingen omfamnar man ett styrelseförslag som mest liknar en teambuilding-övning från ett escape room i Östeuropa – eller så släpper man in Melhag, vars ledarskap påminner om en powerpoint-presentation som fastnat i evig övergångseffekt.

Det är med andra ord dags för Västeråsarna att göra sin röst hörd. Inte med tutor, vuvuzelor eller arga emojis – utan med medlemsrösten. För framtiden avgörs nu. Vill man ha en klubb styrd av slipsnissar med färgkoordinerade Excelark och noll koll på icing, eller en förening där ordföranden möjligen tror att en backchecking är något man får räkning på från banken?

Valet är ditt, Västerås. Pest eller kolera? Kravmärkt fiasko eller ekologisk förvirring? Bara en sak är säker: det kommer garanterat att bli stormigt – frågan är bara vem som håller i paraplyet när bajsregnet kommer.

Premiärångest och tränar-trauman i flanellkostym

Inför höstens premiärmatch mot AIK – även kallat "det svarta fårflocket från Solna" – griper sportchef Nicke Johängssen efter halmstrån av panik. Hans största skräck: att gamle demontränaren Icke-Mellanmjölk-Melin plötsligt materialiserar sig i båset som ett hockeyns svar på Gandalf med dåligt humör. Melin, som senast syntes i offentligheten på en mack i Järfälla där han pratade med en croissant, har visserligen sagt att han pensionerar sig. Men Johängssen sover numera med larmade gurkor i sängen – bara för att mota bort visioner om Melins taktikpärm.

Som tur är har AIK tappat Lukas Zetterberg, även kallad “Puckbehandlaren från Parallelldimensionen”, som flyttat till de finska Pelikanerna. Han ersätts troligtvis av någon som håller klubban upp och ner, vilket gläder Västerås defensiva expert Heinrich Murmelsömn, som annars planerat att spela samtliga matcher blundande i protest mot svåra passningar.

Sportklubben goes Äldreboendet

Hos rivalen Södertälje Sportklubb har man löst sin ungdomsbrist genom att rekrytera de åldersmässigt mest stabila spelarna som fortfarande har puls. Med Ahnelöv och förmodligen Zachrisson på väg in, och Eriksson ut i pension via rullator, har lagets snittålder nu passerat 87,4 år. Deras powerplay planeras till dansbandsmusik, och ett specialanpassat pausprogram med bingo har redan testats på träning.

Motståndarlagen har instruerats att inte tacklas för hårt – inte av respekt, utan av rädsla att bli stämda för åldersdiskriminering. I mål står just nu en tremänning till en tidigare hockeymålvakt, iförd extra stor hjälm för att kunna sova mellan skotten.

MoDo förlorar förståndet – hittar självförtroendet

I norr har MoDo tappat kontakten med både verklighet och budget. Efter att ha värvat Gerry Fitzgerald och Emil Larsson för prislappar som kräver kontanter, kryptovaluta och ett löfte om att måla om Örnsköldsviks centrum i guld, siktar man nu på att vinna varje match med tvåsiffrigt. Tränarstaben har infört måndagsmöten där man visualiserar 10–0-segrar, oftast genom att kasta dartpilar på bilder av Hockeyallsvenskan och ropa “walk in the park”.

Det blir ett brutalt uppvaknande när man i september reser till Troja, där isen består av fruset svett och hemmalaget spelar med täljda klubbor och träskor. Där finns inte ens powerplay – bara “får man skjuta nu?”-moment varje gång man har pucken mer än tre sekunder.

För Västerås del kan man åtminstone glädjas åt att tränarduon Kasper Humlesås och Eskil Kallsong inte längre är med och försöker coacha laget via rökflagor och näverlurar från sekretariatet. Istället väntar man på att nye tränaren Petrus Unterschon ska dyka upp – om han nu lyckas lokalisera hallen efter sin fyra veckor långa retreat i Strängnäs där han enligt uppgift kommunicerat med en isbjörn om zonförsvar.

Spelarna? Jo då, kapten Konfettin Kompostarstek tränar nu bara på passningar bakåt, Nicholaus Foul’een övar tacklingar på parkbänkar, och målvakten Riskus Korvonen har gått över till att endast använda vänster öga för att “träna sin inre balans”.

Men visst. Det kunde varit värre. De kunde haft möte utan dagordning.