Från Hockeyklubb till Konstinstallation – En Studie i Självdestruktion

Västerås improviserande kaosarkitekter, som en gång var en ishockeyförening har nu förvandlats till något som mest liknar ett långsamt exploderande konstprojekt. Västerås IK:s nedförsbacke är inte längre bara brant – den är vertikal, smörad och utan räcke. Och nej, det är inte ett träningspass i motlut, det är en thriller med fler vändningar än en gammal svensk kriminalserie där alla ändå vet vem som är mördaren: inkompetens.

Kunde det bli sämre? Svar ja. Det blev sämre. Det blev “ruinens brant har en källare”-sämre. Klubbchefen Calle Julbock försvann snabbare än kvickt sin post efter att ha kört fast med sin tjänstebil som tydligen bara hade tre växlar. Sportchefen erbjöd sin lavendelfärgade Fiat Punto som ersättning, vilket naturligtvis blev droppen. Enligt ögonvittnen slängde Julbocken både bilnycklar och kaffetermos i Svartån, svor på latin och försvann i riktning Skultuna med en kritvit tekopp höjd som ett frälsarkärl. Vissa säger att han fortfarande springer. Andra säger att han numera har tagit över som hittepå-redaktör för en hockeytidning i Ramnäs – en plats där han i trygghet kan iscensätta felvärvningar, två tränarbyten och en krisrubrik, allt för att hålla sig till den verklighet han känner sig trygg i.

Häxjakt, horoskop & hockey – en föreningsresa mot undergången

Vad är det som händer i klubben? Jo, precis allt. Och absolut ingenting. Man flyttade medlemsmötet för att... ja, varför egentligen? Någon nämnde spark på grönvit boll, någon annan nämnde måncykler och en tredje pekade på horoskopet för fiskarna. Allt är oklart. Det enda som är tydligt är att yttre, (eller är det inre?) krafter, försöker “städa uppifrån” – troligen med en högtryckstvätt inställd på “atomnivå”.

Hur startade allt elände? En vis man i närheten av Hälla köpcenter påstår att allt startade med att sportchefen Nicke Johängsen värvade spelare med precision likt en blindfoldad dartspelare på studsmatta. Resultatet: kaos. Fullständigt kaos. Eller började allt när videoanalytikern började bygga truppen med hjälp av ett Ouija-bräde och VHS-band från 1998? Eller, och det är en populär teori bland äldre säsongskortsinnehavare, var det den förbannat magiska bröstvärmaren som Sergej Fokin delade ut med kärlek en tisdagsmatch mot Färjestad för herrans många år sedan som utlöste förbannelsen? Vi vet inte. Men vi vet att på isen är det som om någon satt ihop en laguppställning i NHL 94 efter att ha snurrat runt tio varv och tryckt på slumpa.

Operation Kaktus – kuppspelet bakom kulisserna

I skrivande stund pågår minst tre olika kuppförsök. Officiellt känner vi bara till ett, men med tanke på föreningens transparensnivå (ungefär som ett par regnvåta långkalsonger) så misstänker många att ytterligare två kuppförsök gömmer sig i korridorerna – eller i fikarummet, där någon tydligen försökte byta ut klubbens kaffebryggare mot en spåkula.

Det största kuppförsöket är tydligt inspirerat av Game of Thrones, komplett med allianser, svek, och någon som kallade sig "Den rättmätige ismaskinsföraren av Västerås". En annan falang – kända som "Kaktusrebellerna" – kräver mer smakvariation i kiosken och ett avtal om att varje powerplay ska avslutas med konfetti. Den tredje falangen, något mer sansad, har mest önskat sig ett backspel som inte är koreograferat av Benny Hill och dirigerat av en trött metronom.

Det hela liknar ett avsnitt av Mission Impossible – fast utan Tom Cruise, explosionsscener eller kompetens, och med betydligt fler extrainsatta årsmöten där pärmar bärs som vapen och ordförandeklubban skakar av ångest. Supportrarna är splittrade i två läger: det ena ropar "förändring!" som om det vore en väckelsemöte, det andra sitter som skräckslagna passagerare på en flytt från Titanic till Hindenburg – med mellanlandning på Estonia.

Och där, mitt i denna infernaliska fars, står klubben. Stillastående. Orörlig. Som en ökenvandrare utan karta, vatten eller riktning, men med en Powerpoint om framtidsvisionen i Comic Sans. Varje ny satsning är lika "periodisk" som lagets offensiv – det vill säga, den dyker upp ungefär lika ofta som Halley’s komet och gör lika lite nytta.

Media rapporterar: Västerås – en sportslig såpa i slowmotion

Lindberg och Söderström, våra egna tv-kommentatorer slash akutsystrar för själsligt skadade supportrar, försöker trösta med att man nu “kan bygga om”. Fantastiskt. För det har ju gått så bra de senaste två decennierna. Enligt statistiken har klubben byggt om fler gånger än IKEA:s kundtjänst fått samtal om saknade skruvar. Resultat? Samma som alltid. Skeppet sjunker, men nu i ny färg.

Marknadssidan hyllas dock. De lyckas fortfarande få sponsorer att tro att det här är en sportklubb och inte ett performanceverk på tema “väntan på Gudot – i hockeyhjälm”. Det har gått så långt att vissa föreslår att marknadsavdelningen helt enkelt ska ta över hela klubben. Det vore inte sämre än nu. De har åtminstone en powerpoint.

Sanny och Svensson däremot? De skrattar. Inte ett hjärtligt skratt, utan mer ett "vi har gett upp"-skratt. De konstaterar att "skiten rinner uppifrån" och att detta kanske är Campeses chans att leda *alla* sporter i Västerås. Det enda som saknas nu är att han öppnar en curlingsektion och anställer Foppa som instruktör i tyst besvikelse.

Vem är näst på tur? En thriller i tre akter och sjutton fiaskon

Före detta tränare Eskil Kallsong är försvunnen. Senaste spåret pekar på att han setts i ett fjällhus stickandes matchanalyser i norsk ull. Men det är inte han vi oroar oss för. Nej, frågan alla ställer sig är: vem försvinner härnäst? Kanske ismaskinisten, som enligt källor fått existentiell ångest och nu endast svarar på tilltal genom att spela sorgliga toner med sitt blåsljud. Kanske klubbens maskot, som nu vägrar bära kostymen och istället iklätt sig en svart sopsäck med texten "jag är ett symptom".

Rykten säger att vaktmästaren har begärt förflyttning till ungdomssektionen – inte för att hjälpa, utan för att "där gråter de i alla fall inte i pauserna". Till och med parkeringen, som redan lidit nog, har enligt rapporter börjat planera sin egen reträtt – den sägs nu aktivt försöka förhandla om utträde ur området och har i protest minskat antalet platser varje vecka, som ett tyst rop på hjälp.

Sammanfattningsvis: Västerås IK är inte bara en klubb. Det är en studie i kollektiv härdsmälta. En spektakulär implosion där alla vet vad som händer, men ingen längre orkar bry sig. Det är inte bara hockey längre – det är teater, dokusåpa och krisberedskapsövning i ett. Nästa hemmamatch? Den borde spelas i civilförsvarsbunkern under stadshuset.