VIK – Sveriges mest konsekventa krisövning

Vansinne I Kvadrat (VIK) fortsatte med oförminskad förvirring under veckan när klubbens självutnämnda frälsare, klubbchef Calle Julbock, valde att tacka för sig snabbare än en överkokt snabbmakaron i en stormvind. Drömjobbet visade sig ha samma hållbarhet som en blöt pepparkaka i en bastu. Julbocken skuttade glatt vidare till ett ännu mer drömlikt jobb, vilket i VIK-sammanhang troligtvis betyder ett gig där man får ha blå gardiner utan att riskera lynchmobb från anti-karlskogaiterna.

Julbocken flydde från sitt blåa fängelse

Enligt uppgifter från personer som står nära klubbens automatkaffemaskin handlade det inte om några sportsliga kontroverser – nej, det var istället inredningen som fick bägaren att rinna över. Julbocken ville ha blåa detaljer på kontoret, men blev bryskt tillrättavisad då detta “väckte obehagliga vibbar från rivalen BIK Karlskoga”. För att undvika en estetisk fullskalekonflikt packade han raskt sin pärm och smög ut bakvägen, tätt följd av doften av svikna visioner och koffeinfritt kaffe.

Hans storslagna ambitioner om att ta klubben 34 steg upp på utvecklingstrappan – motsvarande ett warp-hopp i Super Mario Galaxy – visade sig vara ungefär lika uppskattade som ett brandlarm under power play. Flera källor hävdar nu att VIK i praktiken leds av ett materialarförbund som opererar enligt ett pyramidsystem så hemligt att inte ens sportchef Nicke Johängssen förstår hur besluten tas – men ändå genomför dem med samma frenesi som en virrig hamster i ett löpband av orimliga idéer.

För att återställa någon form av riktning i detta hockeymässiga Bermuda-triangeldrama diskuteras nu allt från att anlita en schaman med förflutet i SHL, till att låta laguttagningen styras av astrologi – “Venus är i retrograd, så vi kör fjärdekedjan i powerplay”. En mer långsiktig plan, kallad “Operation Rimligheten”, sägs innefatta något så radikalt som att ha färre än sju personer med olika titlar som alla säger “jag bestämmer inte, fråga honom där borta”. Samtidigt finns ett växande stöd bland supportrarna för att införa ett system där man bara värvar spelare som kan stava till “backcheck” utan hjälp, samt tränare som vet att en timeout inte är en yogapaus.

Tränarnobb nummer 23 – en ny form av idrott

Västerås intensiva charmoffensiv på tränarmarknaden fortsätter att fascinera. Den senaste i raden att vänligt men bestämt säga nej var Mikael Karlberg, vilket innebär att man nu närmar sig det magiska antalet 24 på “nobben-listan” – bara ett från bingobrickans mittpunkt. Anledningen? “Fel signaler” från klubben. Rykten gör gällande att signalerna mest bestod av statiskt brus, morsekod i fel tempo samt ett fax med recept på nävgröt.

Karlberg, som enligt vissa skulle ha varit den perfekta komponenten i ett tränarpussel tillsammans med Joohna Goose af Schonn och nytänkande baristan Rasmussen (den sistnämnde numera bortsprungen i Smålands skogar), valde istället att investera sin framtid i något som åtminstone går att förklara för släkten. Goose af Schonn själv sägs numera arbeta deltid som ismaskinslyssnare, eftersom “den är den enda i hallen som fortfarande kommunicerar öppet och tydligt”.

Vargen ylar i Borås – VIK lämnas i pälsallergisk chock

Den unge stilige småliraren Noah Wolf – ett namn så coolt att det borde komma med solglasögon och bakgrundsmusik – valde fel ås (Borås före Västerås), till förvåning för hela sportchef Johängssens kolhydratsbaserade planeringsstab. Det visar sig att man inte räknat med möjligheten att Wolf helt enkelt hade fobi för gula tröjor eller möjligen för personer som kallar sitt eget lag för “ett projekt i ständig överlevnad”.

Det spekuleras också i att Wolf avskräcktes av Västerås interna ramsa "Vi ska vara jobbiga att möta", eftersom detta på isen tolkas som “Vi ska skrinna lojt som om vi letade efter tuggummi under skridskoskydden”. Wolf rapporteras redan ha gjort mål under sin första träning på asfalt i Borås genom att finta en kon – något ingen i VIK:s forwardsuppsättning lyckats med sedan 2018.

Supporterskara i fritt fall – drömmer om ljus i det eviga mörkret

När man trodde att det inte kunde bli värre, gräver VIK sig ännu djupare ner i förtvivlans källare. På läktarna har den en gång så passionerade gulsvarta hejarklacken ersatt sång med suckar, applåder med axelryckningar, och drömmar med domningar. Det är som om hoppet flytt, och lämnat efter sig ett vakuum av uppgivenhet.

Nu är allt man önskar bara en enda glimt av det som en gång var. En chans att få känna något annat än tomhet. Supportrar blundar och försöker minnas känslan när firma Arlbrandt och Olausson dansade fram på isen – när målchanser kom som på beställning och leenden spred sig som vårsol över Rocklunda.

Men istället för jubel ekar nu frågan: "Hur mycket djupare kan vi sjunka?" Och svaret tycks varje vecka bli: "Lite till."

Så var står då denna förvirrade förening? Utan chef, utan tränare, utan varg – men med en odefinierbar struktur av makt som får Vatikanen att framstå som öppen och transparent. Kanske är nästa steg att rekrytera tränare nummer 25, eller att införa tärningskast som strategi för spelarbyten. Hur som helst är det uppenbart att VIK:s väg till framgång just nu går via rutschkanan nedför ett fruset bananskal.